Kärleksfullt om en mamma som kämpar men inte orkar

Debutromanen ”Shuggie Bain” är väl värd sitt Bookerpris

Ulrika Stahre

helskärm

En debutroman som skjuter rakt in i den litterära eliten och belönas med Bookerpriset, den måste väl vara något alldeles särskilt? Med skyhöga förväntningar börjar jag läsa Douglas Stuarts roman Shuggie Bain och ja, den är imponerande. Med ett tätt, varmt språk och med stundom oväntade liknelser, bygger Stuart ett epos över en glömd landsända, befolkad av glömda människor.
1980-talets Glasgow andas depression, nedlagda gruvor och industrier.

Fattigdomen tar sig uttryck i trasiga tänder, bidragskuponger och smutsiga miljöer. Svart ligger dammet i romanens Pithead, långt utanför Glasgows centrum, och svart blir skildringen av bröderna Shuggie och Leeks, deras storasyster Catherine (som snabbt tar sig därifrån) och deras mamma Agnes, svårt alkoholiserad och ensam försörjare.

Visst är Shuggie, som titeln säger, romanens huvudperson. Men i centrum står ändå Agnes. Hon är förödande vacker, håller alltid stilen trots sin sjukdom och skildras med barnets ömma och förlåtande blick. Hela romanbygget hålls samman av hennes sorger, hennes kroniska drickande, men plötsligt i sprickorna framträder en helt vanlig kärleksfull, lekande och skojande person.

Mest av allt tycker jag om bristen på sentimentalitet eller överdriven dramatisering. Det som händer i familjen Bain är tillräckligt dramatiskt, och de penslar som målar industrikrisens Storbritannien är exakta i sin återhållsamhet.

Romanen är till stora delar byggd på Douglas Stuarts egen uppväxt och det märks att det är barnets blick som funnits i botten av berättelsen, en blick som förändras med tidens gång. Utsattheten, ensamheten och annorlundaheten – att växa upp till homosexuell i en miljö som bara tillåter en snävt definierad heterosexualitet, samt utan en pappa i huset – kan förstås påminna om andra uppväxtskildringar. Det är ingen slump att romanen har liknats vid Édouard Louis Göra sig kvitt Eddy Bellegueule.

Det är emellertid mycket som skiljer romanerna åt. Visst skildras fattigdom, klassförtryck och utsatthet. Men avskyn mot uppväxten är inte lika stark, våldet och bitterheten inte lika närvarande som hos Louis. Framför allt är Shuggie Bain en kärleksfull skildring av en mamma som kämpar men inte orkar. Som går ner sig fullständigt, omgiven av suparkamrater av båda könen, utnyttjad in i märgen.

Deras utanförskap och maktlöshet illustreras aldrig tydligare än när de bänder upp gasmätaren i jakt på småmynt. Systemet är onåbart, protesten av nöd men ingenting kan i grunden förändras.