Ett sabotage som kan vara poesins uppgift

Erik Bergqvists ”Tingens instanser” rör sig i glappet mellan språk och liv

Publicerad 2021-12-09

Erik Bergqvist (född 1970) är poet, litteraturkritiker och översättare.

I mitten av 80-talet började ”glappet mellan språk och värld” att glöda som litteraturkritiskt samtalsämne.

När jag läser Erik Bergqvists senaste diktsamling Tingens instanser kan jag inte undvika att minnas den uppsluppna debatt som talet om det där ”glappet” gav upphov till i den morgonluft som sköljde in efter det ideologiskt mer helgjutet palavrande 1970-talet.

Och som så ofta när debatten om litteraturen antar formen av en skottglugg, så framstod de som avlossade skotten som mindre intressanta än de för vilkas skull skottlossningen antogs äga rum.


Då var det de nya 80-talspoeterna som fick exemplifiera den föreställda hisnande avgrunden mellan köttig verklighet och litterärt uttryck, och de lika oförskräckta förslagen att poetiskt täta sprickorna. 

Förbindelsen mellan språket och världen är ju självklar, bandet mellan det betecknade och det betecknande. Utan språket kunde vi inte tala om världen, och utan värld kunde vi bokstavligen inte hålla liv i språket. Och man behöver inte ens citera den sene Heidegger, som den beläste bilmecken (slarvigt) gör i Godards Två eller tre saker jag vet om henne: ”Språket är huset där människan bor.”

Den obegriplighet som några kritiker ville hänga upp sig på var strängt taget bara poeternas påpekande att det där glappet i en fundamental mening var, just, obegripligt. Skulle så vara. Och därför poetiskt produktivt.


I Erik Bergqvists nya dikter intar det där glappet den centrala platsen för livsmotsägelsens yttersta plåga: närvaro kontra avbildning, källa & avdrift, ledan vid jagets faktiska skuggtillvaro gentemot individens skenbara frihet:

”berättelsen kräver ljus. ljuset saknar i sig / berättelse. saknar källa, sarkofag. dess / plikt är att rita det som fanns. photographeia. / oktober. stund och borta. allt är tvåfalt: / närvaro och bild. ögonblicket mellan är / så kort, ändå hinner du börja drömma.”


Bergqvists dikter utgår och återvänder lika saklöst och ansträngningslöst till denna urscen – hans via negativa: lika omöjligt som det framstår att förbli i den levande existensen, lika tröstlöst är det att begåvat och påhittigt och bildat beskriva det omöjliga: skriva poesi.

Dikten saboterar oavbrutet sin tillblivelse, kommenterar sina tillkortakommanden, förbannar (lågmält och precist) sin meningslöshet.

Det är utfört som om detta sabotage vore poesins egentliga uppgift i en tid där språket blir alltmer förgiftat av sin egen självklarhet, sin egen förmåga att tvinga verkligheten att överensstämma med sina proklamerade uttryck, sina kungjorda definitioner, sina uppövade verklighetsrutiner.


Vad som återstår är inte helt och hållet betydelselöst. Ett oväntat leende. En förhoppningsfull uthärdelse, en dikt:

”men du stannar, på terrassen i / regnet (som liknar jaget). ingen / kan skada dig här, du skadar ingen. /– – – / i natt var jag på botten, botten var utan / färg och
lutade svagt, som en förevändning.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln