Från CIA-källa till folkfördrivare
Åsa Linderborg om gåtan Carl Bildt – och boken som avslöjar hans spel med medierna
Uppdaterad 2017-08-23 | Publicerad 2017-08-21
Tålamodet med Carl Bildt är en gåta. Det spelar ingen roll vad han gör som statsminister, krigslobbyist, folkfördrivare eller utrikesminister – han får ändå fortsatt förtroende. Björn Hägers Uppdrag Bildt har ingen ambition att lösa detta mysterium, syftet är att teckna den självsäkre excellensens förhållande till medierna. Det är ett tema i egen rätt.
Som ung ville Bildt bli journalist. Han började skriva insändare. I en menade han att Siri Derkerts fredsmonument är lika olämplig utsmyckning i en tunnelbana som nazikonst. I en annan ifrågasatte han att Sveriges Radio spelat Blå tåget. Han handplockades av Gösta Bohman bland annat för att kartlägga ”vänstervridna” public service.
Bildt tog tidigt form som illiberal åsiktsregistrator. Han har alltid varit förtegen om sin tid i lumpen, men enligt Häger avslutade Bildt sin militärtjänst i förväg när han blev rekryterad av CIA som kommunistjägare. Tiden på universitet ägnade han åt annat än att plugga, bland annat hade han uppdrag för en privatfinansierad underrättelsetjänst att kartlägga vänstern. Med vana att ge information till USA, läckte han känsliga uppgifter från Moderaternas regeringsförhandlingar med Torbjörn Fälldin 1976.
Med dokument från Wikileaks som grund konfronterade Aftonbladet Bildt 2013 om hans samröre med CIA:
– Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA?
– Ingen aning.
– Men så kan du väl inte säga?
– Jag kan säga vad jag vill.
Bildt är pressad när han plötsligt hittar en felaktig men helt betydelselös detalj i avslöjandet – och får skrattarna med sig. Det är så han hanterar besvärliga situationer. Ångande av sarkasm gör han huvudsak av något helt irrelevant. De journalister som för stunden inte drabbas av hans blixtar börjar flabba av ren lättnad att det inte är de som gjort bort sig med en granskning som hade fällt vilken annan som helst.
När ubåt 137 gick på grund dammade Bildt i väg till Pentagon med hemligstämplade uppgifter. Vad som borde ha blivit en illa dold CIA-informatörs avsked från politiken blev i stället hans mediala genombrott. Olof Palmes ilska ställde sig i vägen för vad Bildt häpnadsväckande nog hade gjort.
1991 blir Bildt själv statsminister. Bankavregleringarna har försatt Sveriges ekonomi i fritt fall, men enligt Bildt är landet ”på rätt väg”. När han får frågor om valutaoron, säger han att det där bara är ”spekulationer från semestervikarier”. När marginalräntan noterar 500 procent, säger han att ekonomin är ”på bättringsvägen”. När George Soros är timmar från att spekulera den svenska kronan i putten, säger Bildt till SVT: ”Jag vill inte påstå att vi har något valutautflöde.”
Han vill hellre ha en krisuppgörelse med Ian och Bert än med socialdemokraterna. När Ingvar Carlsson kommer till förhandlingarna vägrar Bildt hälsa. När det är dags för nattpizza får sossarna inte smaka.
18 000 företag gick omkull och en halv miljon jobb försvann. Pensionärerna, barnfamiljerna, de offentliganställda, de sjuka och arbetslösa fick betala bankkalaset. Statsfinanserna var helt körda i botten när Bildt svarar pressen att ”det ljusnar”.
När det är dags för nattpizza får sossarna inte smaka.
”Rasismen är ett randfenomen”, svarade Bildt de journalister som frågade om Lasermannen. Han lämnar regeringskansliet med orden: ”Jag tycker vi har tre mycket bra år bakom oss.”
Förmodligen är Carl Bildt den sämsta statsminister som Sverige någonsin haft. Som politiker borde han ansetts rökt för all evighet, men i stället kliver han in på den internationella scenen som fredsförhandlare i Bosnien. Svenska medier, som aldrig kan hålla distans till någon som kan bringa internationell strålglans, framställer Bildt som en grand superstar.
I amerikansk press låter det annorlunda. De tycker att han är för serbvänlig, han anklagas för att inte ha förhindrat massakern i Srebrenica. USA petar honom tidigt åt sidan, men i svenska medier är det Bildt som fixat freden.
I Aftonbladet kallas han ”folkhjälte” och Sveriges Radio stoppar ett inslag där mödrar till offren kritiserar Bildt. När Bildts amerikanska kollega och antagonist Richard Holbrooke kommer med sin version av Bosnien, är det Bildts nya kaka Anna Maria Corazza som får recensera boken på Expressens kultursida.
Bildt är aldrig hemma, men landar han i Sverige är det med något illa tänkt utspel som inte är förankrat i partiet. Att läsa om hur Lars Tobisson får städa upp alltihop för tankarna till Ronald Reagans pressekreterare, som jämförde sitt jobb med att plocka upp skiten efter en elefant. Motvilligt avgår Bildt som partiledare.
Nu blir han styrelseproffs, bland annat som ordförande för Kreab. Han hjälper Karl Rove att bygga upp George W Bushs valkampanj. Välarvoderad lobbar han in Irakkriget till ett skeptiskt Europa.
Bildt sitter i styrelsen för Lundin Oil när sudanska byar jämnas till marken för att det behövs en väg till ett oljefält. Regimen bistår bolaget genom att fördriva folk med våld, deras hem bombas på nätterna och bränns på dagarna. När medierna frågar, jämför Bildt det med vilket svenskt vägbygge som helst.
Välarvoderad lobbar han in Irakkriget till ett skeptiskt Europa.
FN reagerade med bestörtning på uppgifterna, eftersom Bildt samtidigt var deras fredsmäklare i Kosovo. Washington Post, Financial Times, Dagens Industri och Amnesty krävde att han lämnar Lundin Oil, men han svarade att han inte sett några övergrepp när han varit i Sudan. (Ungefär som Jan Myrdal, som inte såg något folkmord i Kampuchea.) Journalister som envisades med att ta upp frågan fick höra att de hatar fritt företagande och låter som gamla vänstertyper, ”och då blir jag arg.”
Bildt tystar ofta reportrar genom att anklaga dem för att vara vänstersinnade, ”antiintellektuella” eller dåligt pålästa. Journalister han finner särskilt irriterande punktmarkerar han på sin blogg. Vid ett tillfälle när han är förbannad på P3, klargör han efter sändningen: ”Tänk på att jag kan vara statsminister om en månad. Jag lägger ner P3 det första jag gör.”
Lundin Oils verksamhet under Bildts år i styrelsen var väldokumenterad när Fredrik Reinfeldt gav honom posten som utrikesminister. Bildt bokstavligen retuscherades bort från gruppbilden på Lundin Petroleums hemsida, men historien hann ifatt honom när Johan Persson och Martin Schibbye fängslades.
Bildts gärning som utrikesminister präglas av hans privata affärer. Den inleds med hans optioner i Vostok Nafta, som äger aktier i det ryska gasbolaget Gazprom, som vill bygga gasledning i Östersjön. Här ljuger han medierna och konstitutionsutskottet rätt upp i nyllet, utan konsekvenser.
Att Bildt marknadsfört fondbolag, kan förklara varför han har en soft spot för Erdogan. Hans aktieportfölj i Telia Sonera är en fingervisning om ointresset för korruptionen i Uzbekistan. Att Georgien är storkund hos Kreab kastar ljus över en profilerad del av svensk utrikespolitik.
Han har miljontillgångar i utländska fonder som han inte redovisar.
Av Björn Hägers framställning framgår att Bildt är förvånande närig. Han beslås med dubbel arvodering, han vill inte skatta på inkomster från utlandet eller betala sociala avgifter för den ukrainska barnflickan. Han har miljontillgångar i utländska fonder som han inte redovisar. Han nonchalerar att bilen har körförbud och jagas av fogden för parkeringsböter, samtidigt som han kräver att Mona Sahlin ska underkastas ekonomiskt förmyndarskap.
Juholt tvingades bort för att han inte hade kryssat i en ruta som inte fanns. Bildt, som i samma stund utreddes för Lundins Oils medverkan till brott mot mänskligheten, får sitta kvar. Han överlever alltid, likt råttorna på den där kavajen han klär upp sig i när han vill kultförklaras.
När Häger som reporter på Ekot konfronterade Bildt med att hans egen minister Per Unckel inte hade redovisat taxikvitton för 60 000 kronor, svarade Bildt att Häger ska bevisa att Häger inte är en skojare. Inslaget gick inte att sända. Bildt torpederar regelmässigt intervjuer genom att antingen gå till personlig attack eller bita sig fast i en bagatell för att runda det som är relevant.
Här undrar jag om inte Häger utan att skramla håller i en av nycklarna till gåtan Carl Bildt: Folk beundrar Bildt för att han kör med medierna. Han är så trygg i sin arrogans, som ofta kombineras med en väl utvecklad humor, att man skrattar befriat.
Det slår mig att Bildt kan göra det som Donald Trump inte klarar av, bekriga medierna, eftersom deras överklasskonster och intelligens är av helt olika slag. Båda sköter utrikespolitiken på Twitter. Båda har tillkämpat sig en falsk folklighet; Trump som dokusåpastjärna, Bildt som schlagersångare. 1986 var Trump med på Playboys lista över årets sexigaste män. Bildt har rankats som hetare än Mikael Persbrandt. Det är utmärkelser som aldrig överraskar män med pengar eller makt.
Periodvis har medierna byggt Bildts monument, men lika ofta har vi granskat honom. Hans oförskämda nonsenssvar är inte svar på frågan hur han kan kliva runt oskadd. Det måste vara något annat och det kan inte bara vara att hans klasstillhörighet ger ett psykologiskt övertag.
Felet är att Uppdrag Bildt kommer för sent, för vem bryr sig om Carl Bildt i dag?
Kanske beror det på att medierna aldrig synkroniserat sig. Man ror lite i taget men släpper snabbt årorna eftersom man aldrig får hjälp av någon annan. Varför det blivit så är svårt att förstå, men kanske för att svenskarna skiter i Sudan. Eller också handlar det om att Bildt har ett nätverk som få vågar utmana. Särskilt inte hans regeringskollegor, som aldrig skulle knysta fram ett avgångskrav ens i slutna rum. Alla som vill komma sig upp dyrkar Carl Bildt.
Undertiteln på boken är det intetsägande ”En svensk historia”. Det svenska, skulle jag säga, är att vi drabbats av en sådan masspsykos över att Bildt flyger flygplan till jordens alla hörn, att vi går med på förbrytelser som andra länder aldrig hade accepterat.
För att undkomma granskning har Bildt använt sitt vanligast knep; han har vägrat Björn Häger en intervju. Det hindrade inte Häger från att skriva ändå. Uppdrag Bildt bidrar inte med några egna analyser, slutsatser eller avslöjanden, men det gör inget. Att plocka fram kända uppgifter till en sammanhängande helhet där Bildt får steka i eget flott, är värdefullt nog. Boken torde uppmuntra andra att rota på djupet, såsom i Bildts band till Nato och hans betydelse för Sveriges farligt bottenfrusna relation till Ryssland.
Stilen är syrligt avvägd, sex decennier forsar fram på 600 sidor. De stora händelserna blir aldrig för tunga och de små aldrig för lätta. Som när Bildt får frågan om hur långt fram i grossessen hans hustru Mia är och han svarar: ”Det vete fan.”
Felet är att Uppdrag Bildt kommer för sent, för vem bryr sig om Carl Bildt i dag? Men bara för att han – just nu – inte har några officiella uppdrag betyder inte att man kan dra ett streck över allt som varigt. Internationella åklagarkammaren har delgivit Ian Lundin misstanke om medhjälp till grovt folkrättsbrott. När rättegången börjar måste medierna tvinga Bildt att svara på frågor.
