Så skapas en klassiker
Joar Tiberg läser en vindlande språkfilosof
Publicerad 2017-08-24
Danska Inger Christensen (1935–2009) skriver i prosa- och essäboken Del av labyrinten vindlande och tankeöppnande om hur dikten kan bli till. För den med tiden växande skaran Christensenläsare torde den nya boken, i följsam översättning till svenska av Marie Silkeberg, vara välkommen läsning.
Här får vi bakgrunden till tillkomsten av diktsamlingen Det (1969), en klassiker i den nordiska lyriken. Christensen själv kallar den ”ett slags skapelseberättelse” och till grund ligger inte minst lingvisten Noam Chomskys generativa grammatik. Chomsky påverkade många i Christensens generation, både politiskt och språkteoretiskt. Att ta del av hans teori om språkets upphov ingav Inger Christensen en ”underbar lyckokänsla”, det stod bortom allt tvivel att språket var en fortsättning på naturen. ”Jag hade samma ’rätt’ att tala som trädet att sätta blad.”
En underbar dikt ur Det speglar denna nyvunna lyckokänsla: ”Jag ser de lätta molnen/ Jag ser den lätta solen/ Jag ser hur lätt de tecknar/ Ett oändligt förlopp// Som om de känner tillit/ Till mig som står på jorden/ Som om de vet att jag/ Är deras ord.”
Andra viktiga inspirationskällor var en essä om långdikten i BLM av poeten Lars Gustafsson (hur förena den långa linjen med en bibehållen samtidighetsupplevelse?), samt Per-Gunnar Thelanders bilder över Botticellis versioner av Venus födelse, som här hade beskurits, kopierats och belysts på alla möjliga sätt.
”Det är få saker som är värda att talar om – och det talar vi inte om”, menar Christensen, och hennes svar på detta förhållande är inte uppgivenhetens, som man kunde tro, eller att tala starkare, som man också kunde tro, utan att tala in i tystnaden, att ”föreställa sig ett teckensystem som transmitterar blindheten” – att ägna sig åt det ofullkomliga, det omöjliga.
Inger Christensen var en ständigt Nobelpristippad diktare och hon hade ett vittförgrenat tankeliv, där Gud ofta är närmsta granne. Hon prövar också aforistiken och där tycker jag kanske att andra i generationen givit tyngre bidrag. Men när texten stirrar in i språket anar man inne i håligheterna bitar av ett livsviktigt, ja nästan desperat språkfilosofiskt tänkande:
”Och språket som en labyrint, där gångarna hela tiden försvinner, för att orden bara bygger upp dem i förbifarten på deras oändliga väg mot tingen, vars skuggor ligger begravda någonstans baköver i de sammanstörtade gångarna.”
