En folkhemsk svensk
Petter Lindgren läser Lena Anderssons roman om slöjdläraren Ragnar
Publicerad 2018-05-03
Medan Folkpartiet fanns var jag i hemlighet lite svag för det, eller åtminstone för klangen i namnet. Detta förmodligen beroende på att min mormor röstade på det, och på att jag över huvudtaget tycks dragen till sådant som heter något med folk.
Som folköl, folkbåtar eller folkvagnar, prylar som fyller sin funktion utan att pråla, ungefär som Ragnar Johansson i Lena Anderssons ”berättelse om folkhemmet”, född ”år 0” eller närmare bestämt 1932, året då Per Albin Hansson bildade regering efter valet och inledde en period av i princip obrutet socialdemokratiskt maktinnehav som varade fram till 1976.
”Ragnar Johansson var svensk och svensken var han”, skriver Andersson om sin huvudperson som inledningsvis förefaller som klippt och skuren för en framtida tenta i litteraturvetenskap: ”På vilket sätt kan Ragnar Johansson anses personifiera folkhemmet?”
Tja, han gillar inte att sticka ut, skulle man kunna skriva. Han dras till finsnickeri och arkitektur men väljer i stället att bli slöjdlärare, i avsikt att inte kränka det vanliga eller vardagliga men nog främst som ett utslag av hans klassbakgrund. Han hyllar idrott (inom vilken han anser det vara tillåtet att briljera, eftersom prestationen kommer kollektivet till godo), föreningsliv och det rationella i att låta staten styra över det mesta i tillvaron.
Han röstar oftast socialdemokratiskt och bygger sin sommarstuga efter funktionalismens ideal, vilket han ser som evigt och naturgivet. Till skillnad mot sin idogt saftande och syltande mor från det gamla Bondesverige, Svea (”minnet av hungern var som ett slukhål i det inre av märgen”), livnär han sig helst på vetenskapligt avvägda och demokratiska industriprodukter från Ekströms och Knorr.
Så skulle man kunna svara, men frågan är lurig eftersom folkhemmet inte låter sig sänkas lika flinkt som en folköl. Nog skulle man kunna sätta likhetstecken mellan folkhemmet och välfärdsstaten, men där det senare begreppet tycks mig klart som korvspad är det förra inte så mycket annat än ett vilsamt klingande ord som Per Albin Hansson en gång snodde av ytterhögern och som denna nu håller på att sno tillbaka. En glosa med bakhasorna i metafysiken, uppenbarande visuella blixtar av sådant som flyende aprilmoln över gulrappade funkislängor eller Gunnar Sträng snidad i trä.
Lena Andersson är lika bra på att exploatera dylika associationer, från Myrdal till miljonprogram, som hon är på att avsluta kapitel, vilket inte vill säga lite, men riktigt grepp om Ragnar Johansson får läsaren ändå inte. Som idéburen robot i stil med Robinson Crusoe eller varför inte Pär Thörns underbara tidsstudieman i romanen från 2008 (Tidsstudiemannen, Modernista) tycks han mig sakna framtidsutsikter, till det är han alltför trubbig och blöthjärtad, och jag kan därför heller inte se att han skulle klä särskilt väl i rollen som borgerligt anfäktad satir över det socialdemokratiska samhällsbygget (vilket Mats Kolmisoppi föreslår i GöteborgsPosten den 25 april).
Tyvärr är Ragnar Johansson också lite för konturlös för att fungera som romankaraktär i egen rätt. Han blir liksom varken hackad eller mald, utan raglar genom decennierna som en odöd i otidsenliga kläder.
För att vara född så sent som 1932 framstår han alltsomoftast som odrägligt lillgammal, och han tycks mig snarast påminna om människor ur sin mor Sveas eller min mormors generation, personer födda kring förra sekelskiftet.
Sin humor har Lena Andersson dock i behåll, som i följande stycke där Ragnar upprörs över att hans son Erik röstar på Folkpartiet:
”Då inte bara Ragnar utan även flera av hans vänner hade röstat på Folkpartiet i sitt första val på femtiotalet var det med en viss retsamhet, men också förtrytelse över att misstag upprepades på detta onödiga sätt, som han formulerade något han länge uppfattat som sant men aldrig hade uttalat:
– En gång i livet röstar alla på Folkpartiet.”
Detta gäller dock inte mig, vill jag förtydliga. Jag har aldrig röstat på Folkpartiet och nu är det för sent.
