Utbrytare av klass

Göran Greider

Göran Greider om Elsie Johanssons nya bok: Varje mening är en frigörelse

helskärm

BOKRECENSION. Vad ska jag likna Elsie Johansson vid, både författaren och den riktiga Elsie? En utbrytardrottning? Det är ju vad hon är.

Hon föddes 1931 inlåst i norduppländsk fattigdom – och då snackar vi verkligen fattigdom, vi snackar fattig-Sverige. Att hon fick chansen att plugga vidare efter folkskolan var inte givet. Hon blev påkostad, som en ibland avundsam släkt kunde säga.

I femtio år var hon kedjad i ett olycksaligt äktenskap med en make som brottades med svåra psykiska problem men som hon till slut bröt sig fri från. I trettiofem år jobbade hon på posten. Det arbetet kom hon efter hand att trivas med, men hade hon blivit fast där hade hon nog imploderat i bitterhet.

Elsie Johansson tog sig i varje läge mirakulöst vidare och debuterade som författare 1979, med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. Då var hon 48 år. I den diktboken, liksom i Potatisballader ett par år senare, bröt hon sig med sitt språk ut ur sin barndom bara för att kunna se den igen med större skärpa, intensivare kärlek.

Astrid Lindgren såg direkt hur märklig hennes berättande poesi var. Hon skrev ett brev till Elsie Johansson, men Elsie kunde först inte tro att det var den riktiga Astrid som skrev och hon var för blyg för att träffa henne, fastän Astrid föreslog det. Elsie skrev tillbaka till Astrid och undrade om det var den riktige Astrid.

Elsie Johansson kommer från de fattigaste av de fattiga och i hela sitt författarskap – inte minst Nancysviten – bearbetar hon oavbrutet sin uppväxt och framförallt minnet av sina föräldrar.

I den nya, rakt av självbiografiska boken Riktiga Elsie tror man som läsare att man ska få sig samma historia till livs igen som i Glasfåglarna, Mosippan och Nancy. Om och om igen samma motiv, samma fixering vid barndomen och mina föräldrar skriver hon i den nya boken när hon grubblar och grubblar över sitt liv.

Och på sätt och vis är det samma historia ännu en gång, men nu berättad i ett helt annat icke-fiktivt ljus och med utbrytardrottningens förmåga att låta praktiskt taget varenda mening i boken bli en frigörelse och ett uppbrott.

Jag häpnar alltid när jag läser Elsie Johansson och det är hennes språk som får mig att göra det. Elsie Johansson är ett stort kringvandrande, djupborrande och fullständigt fördomsfritt språk. Det är förfinat poetiskt och brokigt och ostyrigt.

Från uppväxten finns inga brev eller skrivna dokument kvar som hon kan mura upp en självbiografisk husgrund med. Men de levande orden finns kvar: i mammans berättelser i skumrasktimmen när de satt ihopkrupna intill vedspisen, eller i pappans explosiva utbrott.

Riktiga Elsie är ingen vanlig självbiografi: Denna bok är ett språks och ett minnes självbiografi. Hon skriver att den handlar om ”Vägen till ett författarskap” och hon talar om vägen med stort V.

Varför blev hon författare? I slutändan hittar hon inga andra förklaringar än att hon var annorlunda, att hon hade ådran eller gåvan.

Jag känner igen lite av det där. Många som kommer från en bokfri uppväxt i arbetarklassen kan nog faktiskt uppleva det som ett slags gåta, eller mirakel, att de började skriva.

Det är därför hon värjer sig så starkt mot ordet klassresa: Jag har inte gjort någon paketerad klassresa, ropar hon i kursiv. Jag förstår henne fullständigt: det där ordet klassresa gör kall sociologi av det som är mirakel, gåta, subjektivitet.

Riktige Elsie är en gripande historia om de kluvna och såriga befrielser som kan äga rum djupt inne i ett klassamhälle.

Johansson skriver om den skuld hon alltid känt. Över vad? Över att hon fick bli en annan än vad den sociala logiken föreskrev. Och hon försöker skriva av den skulden. Till slut gör hon det genom att hävda att allt för hennes del blev som det blev därför att hon var annorlunda. Men där tror jag att hon gömmer sig i sin subjektiva sanning.

Elsie Johansson är en minneskonstnär och hon redogör mycket konkret för hur hon liksom sänker sig ner i de försvunna ögonblicken långt ner i barndomen för att kunna se dem inifrån.

Hon lägger sig ner, sluter ögonen och ser filmsekvenser och bilder, känner lukter och hör ord som en gång uttalades. Hon blundar och går husesyn i det lilla soldattorpet i Lindal – som redan när familjen flyttade in var utdömt som bostad och inte ens gick att få brandförsäkrad – fast det är rivet sedan mer än ett halvsekel.

Riktiga Elsie behöver det litterära språket för att befrias. Och hennes befrielse är också vår. De trodde att vi var döda men plötsligt står vi där med sprängda kedjor.