”Bacha posh” ger status i Afghanistan

Uppdaterad 2015-03-19 | Publicerad 2015-03-18

Fängslande reportagebok av Jenny Nordberg om döttrar som kläs ut till låtsassöner

Jenny Nordberg, journalist och författare.

Redan innan Jenny Nordbergs fascinerande reportagebok om flickor som kläs till pojkar i Kabul hade kommit ut i sin svenska översättning hördes röster om att ”upptäckten” av dessa flickor redan var gjord. Må så vara. Vad Nordberg gör som inte tidigare gjorts är att hon sätter i sammanhang, kontextualiserar.

Flickorna, som kallas bacha posh, kläs ut till pojkar för att ge status åt medelklassfamiljer utan söner, och bli en extra arbetskraft åt dito fattigare familj. Hon byter tillfälligt sitt sociala kön för familjens bästa och förväntas byta tillbaka i god tid före puberteten.

Med en bacha posh i familjen påverkas också, tror man, på ett magiskt sätt möjligheterna att föda en biologisk son. I ett så hårt reglerat patriarkalt samhälle som det afghanska – den värsta platsen på jorden att växa upp som kvinna – är sonen så enormt mycket värd och frånvaron av söner en tragedi och en skam omöjlig att föreställa sig.

När Jenny Nordberg borrar sig in i vardagen hos Azita, riksdagsledamot och mor till fyra flickor, och hos Zahra, nu lite för gammal för att fortfarande vara bacha posh, men fast besluten att fortsätta vara pojke och aldrig gifta sig. Kanske kommer det att gå att finna en alternativ framtid, men allt beror ju på freden. I krig finns inga friheter.

Också Shukria levde länge som pojke innan hon till slut gifte sig, en levande illustration av Judith Butlers performativa kön: vi lärs och vänjs vid kön, och den teater de förklädda flickorna utför, gör dem till slut till män. De blir starka, självständiga, medvetna om privilegier. De får röra sig var och hur de vill. Att lära tillbaka och bli tyst, stillsam och undergiven, är förstås smärtsamt. Shukria berättar hur hon fortfarande inte har en aning om de kvinnliga koderna, hur kvinnor umgås. I de slutna rummen.

Flickor som kläs till pojkar och så att säga kommer undan med det, trots att både grannar och skolkamrater vet – det låter nästan radikalt. Paradoxen, att åtskillnaden mellan könen är så rigid men att gränsen ändå är liksom lite lös, är vad Nordberg söker svaret på. En låtsasson är bättre än ingen son alls och därför är systemet möjligt. Därför att kön blir en fråga om tydliga attribut.

Nordberg lyfter ibland blicken från Kabul, och beskriver kvinnor i manskläder från andra platser och tider

– i Albanien bland annat – men annars är det en geografiskt bunden reportagebok. När Kabul lämnas för en tid för en by på landsbygden, förstår man hur urban berättelsen ändå har varit. Att byn är värre än staden, och att patriarkatets makt där tycks oinskränkt.

”De förklädda flickorna i Kabul” är en ibland lite spretig men ändå oupphörligen fängslande reportagebok. För att förstå bacha posh krävs en mycket bredare förståelse av historia och samtid än vad som kan förmedlas i en enda bok. Till slut blir personerna författaren möter viktigare än alla sammanhang och dessa individuella historier är vad som dröjer sig kvar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.