Underjordens fångar

Elise Karlsson

Elise Karlsson läser ett skakande reportage om vanliga människors helvete i krigets Syrien

Även efter att ett land har upphört att existera fortsätter människor att leva i det. När krypskyttar övervakar gatan öppnar man sitt hus för grannarnas genomfart, en alternativ gata. De nätter, alla nätter, när bomberna faller springer man ned i källaren med barnen och talar med varandra medan färgen faller från taket i vita flagor.

När bomberna faller så ofta att det inte längre är meningsfullt att befinna sig ovan jord flyttar människorna ned under markens yta. Gamla romerska gravar öppnas och blir nya hem för hela familjer. ”Denna nivå i helvetet var för särskilt utvalda. Inte för själar på drift. I sanning ett djävulens mästerverk”, skriver Samar Yazbek om livet i underjordens mörker.

I en stad som är så förstörd att den knappt kan betraktas som en stad längre, hör man ändå röster sippra ut bland cementblock, förstörda fornlämningar och människospillror. Även här fortsätter livet, efter att allt förstörts – av Bashar al-Assads armés attacker och av jihadistiska grupperingar som utnyttjat kaoset i det som var Syrien. ”Där fanns fortfarande några säkra rum, och människor levde mitt i förödelsen. Om jag hade läst detta i en bok hade jag inte trott på det.” Detta är vad det innebär att leva i ett sönderslitet land, ett land som knappt ens är ett land längre. Man stannar för att det är där man har haft sitt liv och sitt sammanhang. För att man inte kan lämna alla andra bakom sig, åt sitt öde. Man flyr av ett skäl: Att man vill fortsätta leva.

Författaren och journalisten Samar Yazbek är en av de många som har tvingats lämna Syrien. Ändå har hon de senaste åren återvänt dit vid flera tillfällen, i hemlighet tagit sig in i landet, med risk för sitt eget liv. I landets norra, befriade del har hon drivit projekt för att hjälpa kvinnor att bygga egna liv, att bli självförsörjande. Att i liten skala bygga det civilsamhälle som Syrien hoppades på när man reste sig i revolt mot diktatorn Bashar al-Assad.

Under resorna har Yazbek också observerat och samlat vittnesmål, de som blivit reportageboken Resa in i tomheten. Boken beskriver en helvetesvandring. För regimens måttlösa reaktion på upproret i landet, dess utdragna försök att kväsa det med militärt våld, visade sig bara vara början. Till detta kommer de jihadistiska grupperingar och då särskilt IS som gripit chansen att ta makten över delar av landet.

De jihadistiska grupperingarna är understödda av nationer och ekonomiska intressen som vill styra konflikten i ett för sin del gynnsamt håll, liksom den syriska regimen är understödd av andra nationer. Fast i detta sitter befolkningen, de som bara vill leva sina liv, men också de som liksom Yazbek inledde revolutionen för att få ett friare och mer demokratiskt land. De som ser sina drömmar försvinna allt längre bort och som måste lägga mer och mer av sin tid på ren överlevnad.

Samar Yazbeks berättelse om Syrien är oundgänglig. Inte enbart för att det är en ögonvittnesskildring. Eller för att den smärtsamt vackra prosan, i prisbelönta Marie Anells skarpa översättning, gör att de beskrivna fasorna kommer så nära läsaren. Utan för att Yazbek förmedlar en glasklar analys och ett helhetsperspektiv på det krig som vi så gärna bortser ifrån. Det krig som kräver tydliga krav på de länder som drar nytta av det för att stoppas.