Besjälad dikt av Eva-Stina Byggmästar
Uppdaterad 2015-07-28 | Publicerad 2015-07-24
Besök av Marilyn Monroe och Emily Dickinson tillför skugga
Jag sitter med den finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästars senaste bok, den turkos-ljusgul-rosa I tvillingarnas tecken, och försöker sätta fingret på hur man kan förstå det säreget uppspelta och muntert vilda i hennes poesi.
Jag tror mig hitta ett svar i ett par rader hos den betydligt stramare och mollstämda poeten Helena Eriksson. I Täthetsteoremet (2012) skriver Eriksson: ”i det mellanrum som bildas mellan att kunna tala (formulera sig)/och att ge kroppen fritt utlopp”.
Det är i det mellanrummet – förstått som ett sätt att läsa eller skriva poesi på – som Byggmästars lättsamt framlekta utopier, tralliga och busenkla uppvisningar av banal extas växer fram. Mellan lättfattliga formuleringar och en ohämmad lekplats som är dikten.
Barrkittlande, vagabondvaggande, rosendoftande dikter som ofta får mig att fundera över den (uppenbarligen) sköra gränsen mellan genialt och pekoralt, men som alltid får mig att flina fånigt. Ingen annan poesi gör mig så försvarslöst glad som Byggmästars.
I nya boken tar sig denna skandinavisk litteraturs egen Big Gay Al (googla I’m super thanks for asking för illustrerande Youtube-klipp) an idoldyrkan som en lekfull form för hängivelse. Byggmästar använder den här gången sin uppsluppna eufori för att ha en sorts romanser med två diktälskande ikoner: skådespelerskan Marilyn Monroe och poeten Emily Dickinson.
Och det känns som om de mörka stråken i myterna kring dessa respektive kvinnor, också drar upp skuggade kanter kring Byggmästars vanligtvis totalt översvallande glädjeberusning. Diktjaget försöker med sina ballonger, dockserviser och innerliga löften trösta sina bortgångna hjältinnor, ta hand om dem. Den ensliga Dickinson ska hon locka med ut på fartfyllda äventyr i läppstiftsröda sportbilar. Monroe bjuder hon lugn och ro, trygghet: ”Du är inte ensam, för jag finns här / du är helt trygg nu, inget ont / kommer att hända oss, / ingen kommer att göra dig illa längre / du är till och med lite lycklig.”
Kanske är det närheten till tragedin och ensamheten, trots allt, som gör att dikterna i I tvillingarnas tecken får en klar stadga som jag inte känner igen från Byggmästars senaste böcker, där spralligheten drar mer åt något maniskt. Den ballonglätta dikten förses här med ett tungt uppdrag, som tycks dra ner tempot.
Icke-neurotiskt, icke-skeptiskt, icke-macho svävar raderna omedelbart, lättsinnigt, förälskat. Det finns en befriande och överraskande energi i Byggmästars insisterande på dikten som avskild och idyllisk. Denna gång ovanligt kraftfullt genomfört. Kraftfullt som en cerise fjäril i direkt solljus. Eller som ett besjälat stycke skirt tyg: ”Jag har fönstret öppet, / för att vinden försiktigt / ska kunna ta tag / om gardinens midja / och dra den till sig / i en ömsint kyss.”
