Livlösa lunchgäster i Lennart Hellsings trivsamma bilderbok
Publicerad 2012-09-18
Från sitt arbetsrum mitt i Stockholm kan Lennart Hellsing se ner på Klara kyrkogård. En fridens boning oftast, men på senare år har lunchrastfolket från varuhusen och kontoren intagit platsen. Hämtmat dukas upp på hällarna och i gräset, medan råttorna bidar sin tid i buskagen.
I Lunch på Klara kyrkogård, illustrerad av Fibben Hald, ägnar Hellsing företeelsen ett brokigt och trivsamt versepos, författat på fyrfotad fallande vers (”Kvällens gullmoln fästet kransa”).
Här beblandar sig kyrkogårdens döda med de levande. Cajsa Warg, den svenska kokkonstens moder vars kista står i Klinckowströmska gravkoret, anser dock menyn påver: ”Burgare och råa fiskar / som japanerna dem lär! / Plastad mat från blanka diskar! / Ingen gör sig stort besvär!”
Nils Ferlin, lekamligen i brons vid Klarabergsgatan men i andanom med på festen, är mer lättflörtad. Pizza och bira duger gott. Från ett fönster i gamla Klara skola tittar två Augustar längtansfullt ner på alltsammans: ”En av dem är Oscar Strindbergs unge / och den andre skrev sig Blanche. / Ingen av dem praktlärjunge / men fick småningom revansch.”
Andra som sluter upp är arkitekten Carl Hårleman och diktaren Anna Maria Lenngren, och så Bellman förstås (”Avstod artigt ’Dagens sallad’ / inte däremot ett glas”). Yngst bland spökena är Karl Vennberg, död 1995.
Fibben Hald känns igen, men har gått ovanligt brutalt fram med pappkniven och färgpytsarna, i ett slags tredimensionella collage som avfotograferats så att somligt hamnat i oskärpa.
På sista sidan har han låtit hålslagen hamra i självaste pärleporten, omringande bokens avslutande erinran om tidens flykt: ”Korta äro livets raster / och till slit är mänskan dömd. / Glädjens skål av alabaster / – alltför hastigt blev den tömd”.
