En osäker värld som jag gärna besöker
Jonas Karlsson vägrar att fixera sina karaktärer
Publicerad 2021-10-06
”Osäkerheten är den enda trygga punkten” slår berättarjaget fast i slutet på Jonas Karlssons novell ”Tre meter Hornsgatan”. På bokens baksida har meningen
i stället omformulerats till en fråga: ”Kanske är osäkerheten i själva verket den enda trygga punkten?”, som för att göra osäkerheten ännu osäkrare.
Efter kortromanen Regnmannen (2019) återvänder alltså Karlsson i Nya människor i fel ordning till novellen. Det är den genre som kommit att bli något av hans signum sedan debuten 2007, och som han behärskar till fullo.
Som titeln skvallrar om rör det sig inte om ett kronologiskt berättande, utan ett kollage om elva noveller som hoppar fram och tillbaka över en tidsperiod på flera år. Genom ett återkommande persongalleri närmar sig novellsamlingen kollektivromanen.
Här finns bland andra den nyseparerade kulturarbetaren Anders och hans sliriga brorsa Patrik, Frida som efter separationen med Anders bestämmer sig för att bli en helt ny människa, liksom Patriks barndomsvän Jarmo som bestämmer sig för att vara tyst en hel dag. Alla vill de bort, bli något nytt. Alla får de ta konsekvenserna av sin strävan.
”Vi människor är lika. Så oerhört erbarmligt nedslående lika” konstaterar Frida som har bestämt sig för att skita i att dyka upp på jobbet. Och faktum är att vissa noveller aktualiserar så allmänmänskliga teman att det hade blivit snudd på banalt om det inte vore för den omsorgsfulla lyhördhet som kännetecknar Karlssons prosa. För man tror på det han skriver. Även när det drar åt det absurda – och det kan vara tvära kast mellan det gravallvarliga och humorn, mellan svärtan och det bisarra.
Ändå sitter man som läsare där med en känsla av att det inte hade kunnat vara på något annat sätt. Fram tills det blir just på ett annat sätt, för plötsligt blixtrar det till och mitt i en mening skymtar de oändliga lager som utgör en människa. Det är ingen liten bedrift. Och det är kanske däri osäkerheten ligger, i vart fall för läsaren, för Karlsson vägrar konsekvent att slutgiltigt fixera sina karaktärer. Personporträtten nyanseras och kompletteras, om inte omkullkastas, från en novell till en annan. Att man inte kan lita på berättaren är också det som gör texten så trovärdig.
Osäkerheten som trygg punkt utgör således både ett berättartekniskt grepp och det tillstånd som kännetecknar vardagen hos det persongalleri som befolkar Karlssons värld. Det är en värld jag gärna besöker.
