Förunderliga håligheter i mumindalen
Petter Lindgren har återvänt till sin barndoms favorit
Publicerad 2022-07-26
Jag vet inte hur liten jag var när jag första gången slank in i Hur gick det sen?, Tove Janssons berömda bilderbok med alla hålen, men jag var i alla fall stor nog att hålla i en krita.
Det framgår av det ställe där läsaren ombeds att själv rita Filifjonkan, ”när hon lugnat sig”, som Jansson skriver. I mitt exemplar är resultatet ett rött kludd som knappast kan vara gjort av en konstnär över två och ett halvt.
Uttrycket är spretigt och intensivt, och ganska ackurat, om jag får säga det själv. För vem tror väl egentligen att en filifjonka någonsin skulle kunna lugna sig? I alla händelser har hon redan störtat vidare till nästa uppslag, rätt igenom boksidan. I den uppkomna revan syns hon nu, ännu skärrad, kasta sig i vågorna.
”Du ser att hålet som hon gjort / i pappret är ganska stort! / Nu går vi efter henne … / – men, / vad tror du att det hände sen?”.
Historien om hur Mumintrollet knatar hemåt med sin flaska ”från mjölkbutiken klockan fem”, möter Mymlan och lilla My och ställs inför allehanda fasor, gavs ut första gången 1952. I år fyller detta perforerade och trycktekniska underverk alltså 70, och mitt eget exemplar bör då ha följt mig i åtminstone 54 av dessa år.
Boken är i hyfsat skick, men nog märks det att den fått åka banankartong mellan mina otaliga adresser, från Varberga i Örebro till Kungshamra i Solna, från Kungshamra till Johanneshov, från Johanneshov till Svedmyra, från Svedmyra till Aspudden, från Aspudden till … ja, hur gick det sen?
Sen flyttade jag lika mycket till, fick några barn och gav ut några diktsamlingar, och jag inbillar mig att också dessa barn och böcker, precis som deras upphov, är ohjälpligt märkta av Tove Janssons berättelse och dess förunderliga håligheter.
När det handlar om skönlitterära böcker i allmänhet har jag rent av kommit att betrakta ”Hur gick det sen?” som en sorts grundritning av hur en bok måste arbeta för att fungera. Det måste finnas hål, bildligt talat, så att det kommande kan göra sig närvarande i det pågående, och så att det pågående kan slinka vidare framåt, till nästa uppslag eller kapitel.
När läsaren sedan vänder blad är hålet förstås kvar, men då har det också blivit ett nytt hål genom vilket det som varit kommer strömmande tillbaka, förvandlat och återfött, precis som Mymlan när hon glädjestrålande tar sig ut ur Hemulens dammsugare som lilla My sprättat upp (jämför hur Rödluvan och hennes mormor karvas ut ur vargens mage i den kända sagan).
Uppslaget med dammsugaren får mig också att erinra mig tjocktidskriften Res Publicas bästa utgåva någonsin (nummer 14), med tema ”Kant och det sublima”. För Hemulens dammsugare är sublim i kantsk mening, i det att den utgör något oerhört som ändå låter sig konsumeras i sänglampans trygga ljuskrets.
På bilden ser läsaren hur Mumin-trollet sugs in i den hemska maskinen (slangen presenteras i genomskärning), i sällskap med dammtottar, några spindlar och resterna av rensad strömming: ”Han skrek på mamma stackars troll, / men mamman var på annat håll …”.
Ruskigt så det förslår, men enligt Kant så har ju också en estetisk upplevelse mindre med skönhet än med skräckblandad förtjusning att göra. Och vad vore väl Muminböckerna utan sina hemuler, mårror och katastrofer?
Kanske har jag fått Kant om bakfoten, men dessbättre kan jag inte titta efter
i Res Publica. Numret ligger oåtkomligt inpackat på vinden, efter att i likhet med ”Hur gick det sen?” ha åkt banankartong till förbannelse. Från Johanneshov (1989) och framåt.
Sublimt strömförande är också uppslaget med hattifnattarna, Tove Janssons kusliga små åskledarväsen som föds ur frön och av mumintrollen förmodas leva ”dålighetsliv”, vilket låter sig översättas med att att de dricker öl och trampar ner folks köksträdgårdar (se novellen ”Hattifnattarnas hemlighet” i ”Det osynliga barnet” från 1962).
I ”Hur gick det sen?” syns de dock pimpla kaffe, uppflugna på pinnstolar i en ihålig trädstam: ”Nej hu så hemskt, / därinne satt / blott hattifnatt vid hattifnatt / och luktade av åskan bränt / (de är elektriska som känt)”.
Jag tänker mig att hattifnattarna här dricker åskkaffe, en nordisk sed som var vanligare förr och som går ut på att hålla sig vaken vid åskväder, utifall blixten skulle slå ner och sätta eld på något. Med den skillnaden att hattifnattarna tvärtom framemotser detta spektakel som Tove Jansson så drastiskt åskådliggör, med en lila blixt som förgrenar sig rätt ner i hattifnattarnas huvuden.
Mumintrollet och Mymlan flyr fältet, förfasade och med konturerna anfäktade av högspänning.
Mjölk lär som bekant kunna surna vid åska, och det är också det som visar sig ha hänt efter trollets och Mymlans triumfatoriska hemkomst till Mumindalen, där mamman trygg och solomstrålad sitter bland rosorna och rensar röda vinbär i en hatt.
Röda vinbär som de aldrig ritats vare sig förr eller senare, enligt min åsikt. Varje gång jag återser bilden är det som att se röda vinbär för första gången, och jag vill också gärna tro att det är dessa bär som sedermera får ersätta den fördärvade mejeriprodukten: ”Ack !!! / När mjölken skulle hällas ur / så satt den fast och var sur !! / Men Muminmamman sa med kraft: / Vi dricker hädanefter saft !!!!!”.
Sedan finns det bara ett enda litet hål kvar i ”Hur gick det sen?”, så litet att inte ens lilla My kan slinka ut: ”Nu stannar vi i boken, ty / vi är för stora”, säger hon.
Tydligen ingår även jag i detta ”vi”, eftersom jag ännu efter ett drygt halvsekel i drift irrar omkring därinne, släpande mina banankartonger lika troget som Mumintrollet sin mjölkflaska.
