Allt handlar om hur man framstår
Naoise Dolans roman bryter sig aldrig riktigt loss
Publicerad 2020-11-11
Naoise Dolan gör det inte helt lätt för sig själv att framstå som egen. Sally Rooney får ett tack i dedikationen, vilket understryker att sedan Rooney debuterade 2017 (Samtal med vänner) har det pågått ett febrilt sökande efter ”den nya Rooney” – gärna unga, irländska kvinnor.
Och det har gett resultat. Dolan är det senaste stjärnskottet. Det är ingen jämförelse som egentligen gynnar någon (särskilt inte eftersom Rooney i högsta grad fortfarande är aktiv), men det är också omöjligt att undvika den.
Ava flyttar från Dublin till Hongkong för att undervisa privilegierade barn i engelska. Nästan omedelbart träffar hon Julian. Nästan lika snabbt lämnar hon sitt smutsiga Airbnb-kollektiv och flyttar in i hans rymliga lägenhet som ligger så högt upp att de nästan kan slicka på molnen.
Vem är då Julian? En ung banktjänsteman som gillar pengar. Det låter reducerande, men ungefär så mycket framkommer. Till och med Julian själv är öppen med att han inte har några andra ambitioner.
Och Ava dras till pengarna. Hon hoppas att situationen är mer komplicerad än att hon ligger med rika människor för att dämpa sitt klasskomplex – men befarar att det är precis så enkelt.
Hongkong-bon Edith är också rik, från en bra familj. När Julian åker till London på obestämd tid fördjupas Avas vänskap med Edith, till en långsamt blommande romans. I det ljuset framstår relationen med Julian som alltmer obegriplig. I deras kärlekslösa maktspel och Scener ur ett äktenskaps-aktiga käbbel, är den största förlusten att tycka om den andra mer än man själv är omtyckt. Som två spambots argumenterar de för relationens kärlekslöshet.
Men Julian har en odiskutabel fördel: han innebär en heteronormativ tillvaro, vilket Ava äcklas av men inser är enklare. På ett ytligt plan handlar romanen om den klassiska frågan: vem ska hon välja?
På ett bredare plan handlar den om relationer och klass i senkapitalismen där globalisering gjort världen till en liten lekplats för de som har råd. Alla i Edith och Julian har råd, inklusive Ava som ändå tenderar att vara självömkande i blicken på sin omgivning. Hon liknar sig själv vid en parasit och för tankarna till den Oscar-vinnande filmen med samma namn där en familj jobbar som hushållare i en lyxig bostad för att ta över deras livsstil. Vem utnyttjar egentligen vem, undrar även Dolan.
Hon är formuleringsbegåvad och Klara Lindell har gjort ett lysande jobb med att överföra den glädjen till svenska. Edith och Julian är en rolig bok, för folk som älskar att vika hundöron. Men det är utmattande att läsa Avas tolkningar av ett sms sida upp och sida ner. Hon förmår aldrig bryta sig loss från sina egna obeslutsamma tankar, och romanen lider av samma problem.
Ava är en betraktare som alla tycks svärma kring. På så sätt blir hon själv immun, skottsäker trots sin förlamande osäkerhet. Inte ens den genuina kärleken till Edith gör att berättelsen öppnar upp sig. Sally Rooney visar mer ömhet för sina karaktärer. Här handlar allt om hur man framstår, ingenting om hur man är. Från den positionen är det svårt att uppbåda känslan av att något står på spel.
