Svärta utan pardon

Nils Forsberg läser surrealistiska serier med böldpest och adhd

Runt 1980 hade folkhemsbygget nått sin kulmen. Socialdemokratin började stelna efter rekordårens välfärdssnickrande. Självgott pampvälde hade brett ut sig, löntagarfonder som nästa radikala steg väckte ingen entusiasm i vidare kretsar, bostadsbristen var löst men det blåste snålt i loftgångarnas betong. Det visade sig till och med att borgarna kunde ta makten (även om de hade svårt att regera).

Ur sumpen som sipprat ner och samlats i håligheterna under tekniska och sociala ingenjörers byggnadsverk reste sig 1985 en dumflinande figur klädd i för kort tröja och debil toppluva. Socker-Conny hette han och var varken bildad eller skötsam och skulle aldrig ha kommit på tanken att gå med i någon förening. Men han tänkte inte heller vara som en zombie, nöjd med sin lott och aldrig fråga om något.

Om Socker-Conny ville veta hur en tax såg ut inuti så slet han isär den. Samförståndsvänstern stod lika frågande som veta hut-högern. Det var bara postpunkgenerationen som skrattade. På ett år såldes smått obegripliga 12 000 exemplar av seriealbumet. Det fanns ett ex i var och varannan alternativsinnad gymnasists bokhylla.

När vi tänker på åttiotalet tänker vi oftast på dess pastelltonade framsida, där Anna Book hörs från stereon i en cabbad Mercedes SL körd av en solariestolle med en abnorm mobiltelefonlur intill den fluffiga frisyren. Men det fanns ett annat åttiotal också, ett som var både svartvitt och svartsynt och i den mån det tänkte på framtiden handlade den om atomvintern. Det var ur dessa gotiskt disiga och nihilistiska stämningar som decenniets alternativkultur hämtade sin näring.

Joakim Pirinen, för att nu komma till Socker-Connys pappa, har varit verksam oavbrutet sedan dess. Album, antologier, serier för dagspress (inklusive ett antal för denna kultursida), en roman, ett par teaterpjäser och museiutställningar till trots – det är med Socker-Conny han kommer att skrivas in i litteraturhistorieböckerna, i samma kapitel som Stig Larsson och Mare Kandre, när seriekonsten en dag släpps in där.

Nu i höst utkommer inte mindre än två nya pirinenböcker. Dels Att misslyckas som människa, en samling skämtteckningar, eller vad man nu ska kalla dem, i storformat om porr, knark, nazism, politik och allmän grotesk misär. Idel gamla bekanta dyker upp: Döda paret, björnen Beppo och minsann om inte Socker-Conny kikar fram också.

Dels kommer också pocketen Född ur ett svart ägg som handlar om i stort sett samma saker fast i mindre format och kanske aningen mer skissartat men också mer rakt på än den stora boken.

Det mesta är sig likt i Pirinenland, med andra ord.

Den maniska, vissa skulle säga psykotiska, stil han etablerade för över 30 år sedan är intakt. Den är släkt med det sena 60-talets amerikanska undergroundrörelse och tecknare som Robert Crumb, Gilbert Shelton och Paul Mavrides, en frenetisk horror vacui utan pardon mot papper och ritstift som det ser ut. Varje yta måste fyllas med prickar, punkter, vårtor, nerviga linjer (som har blivit grövre med åren) eller svärta. Gråskala existerar inte.

Det är groteskt och i strid med varje traditionellt skönhetsbegrepp. Surrealism med både böldpest och adhd.

Ytterst tecknar och skriver Joakim Pirinen in sig i en tradition från Rabelais och de medeltida karnevaler då allt skulle ställas på ända. De ordvitsar och palindrom som ofta får utgöra utgångspunkt är sällan särskilt roliga, ibland är det bara platt och plumpt men att påpeka det känns lika begåvat som att beskylla påven för att vara kristen.

Ändå är det något som hänt under åren. Av den generation svenska serieskapare som kom fram för 30 år sen börjar jag undra om Joakim Pirinens anarkism inte åldrats lite sämre än Max Anderssons, Lena Ackebos, Lars Sjunnessons och Gunnar Lundkvists. Det är som att det frustande skrattet lite för ofta stelnar i ett sarkastiskt grin, som att Pirinens vevande inte längre riktigt vill haka tag. Jag tror det har med samhället, med hela verkligheten att göra. Betongsossarna är borta, borgerligheten har bytt skepnad, helt andra krafter har trätt fram ur sprickorna i det krackelerade politiska bygget.

”Snacka om tillväxt. För trettio år sen fanns bara Socker-Conny. Nu är han var sjätte svensk”, står det till en teckning i Född ur ett svart ägg där den arme lunsen i sin randiga luva med frågande min står och delar ut järnrör till både tweedgrevar och skinnskallegrisar.

Här sammanfattar Pirinen det som gör att hans projekt väcker en viss tveksamhet i dag. Om järnrörssvingandet för 30 år sedan var en fars har det nu, när det kommit att upprepas, blivit tragedi. Hur den satir ska se ut som på djupet kan ta sig an den är vi nog många som funderar över.

Nils Forsberg

Joakim Pirinen medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför har vi bett
Nils Forsberg, kritiker på Expressen, att recensera hans nya böcker.