Vardagliga vittnesmål från krigets skärseld

Ida Börjels ”Ringa hem” bjuder fullständigt förkrossande läsning

Jenny Högström

helskärm

Den 28 februari, fyra dagar efter Rysslands invasion av Ukraina, lästes följande dialog upp för FN:s generalförsamling av Ukrainas FN-ambassadör Serhij Kyslytsia:

”Varför har du dröjt så
med att svara

är du verkligen ute på övning

Mamma

jag är inte

på Krim längre

jag är inte

ute på en övning

Var är du då
pappa undrar om jag

kan skicka ett paket till dig

Vad skulle det vara
för slags paket att skicka

hit

mamma

Vad menar du

vad är det

som händer

Mamma jag är i Ukraina

det pågår ett riktigt krig här

jag är rädd

vi bombar alla städerna

vi skjuter till och med civila

vi fick höra att de skulle välkomna oss
istället lägger de sig under våra fordon
de kastar sig under hjulen och

låter oss inte passera

de säger att vi är fascister

mamma

det här är så hemskt”

Ja, det är alltså en rysk soldat som ringer hem till sin mamma från fronten, avlyssnad av den ukrainska säkerhetstjänsten. Men som du ser på radbrytningen är det även en dikt, den första i Ida Börjels nya diktsamling Ringa hem, där poeten har bearbetat – tolkat, redigerat – ett antal av dessa avlyssnade samtal efter att de översatts till engelska och lagts ut på hemsidan wartranslated.com.

Och det är fullständigt förkrossande läsning.

Med sin diktsamling Skåneradio (oei editör 2006) visade Börjel vilken fena hon är på avlyssning och framför allt på varsam redigering av den här typen av material, av prat, folkets röst eller vad man nu ska kalla det. Det kräver ett absolut gehör.

I Ringa hem är det alltså inte längre rasister och ensamma pensionärer på skånska bonnalandet som ringer in till sin lokala radiostation – utan ryska soldater som ringer hem till mamma, pappa, farmor, mormor, eller till sin partner. Den intima sfären. Boken är indelad i olika partier utifrån vem de ringer till. Och varje telefonsamtal – det vill säga dikt – är försett med datum samt en kursiverad titel i gemener: hans sista sms, dasspapper, allt bombat, alltsammans i kronologisk ordning.

Och visst finns det en sorts dramatisk utveckling även om allt som synes är fruktansvärt från första stund. En kille som ringer hem till mamma berättar att han blir lugn av kriget. En annan berättar exalterat om de tortyrmetoder han nyss har fått lära sig i dikten tjugoen rosor:

”Det finns tjugoen ställen på en mans kropp / där det går att sätta en ros

tjugo fingrar och / tår och så penis

ursäkta språket”.

Ja, och så fortsätter han att ingående beskriva dessa tortyrmetoder för sin mamma … I ett fullständigt häpnadsväckande samtal snackar en rysk soldat med sin tjej som fnissande ger honom tillåtelse att våldta hur många ukrainska kvinnor han vill. En annan berättar om de högar där de dumpat sina döda. När dessa uppgifter läcker ut och blir en internationell nyhet förstår de plötsligt att samtalen är avlyssnade. Förkortningarna tvåhundring och trehundring som betyder död eller skadad i strid, är återkommande. Smeknamnet hare, lilla hare och harunge upprepas också som ett mantra.

Fram träder ett körverk av vardagliga vittnesmål från skärselden. Några njuter av att vara i den – de flesta vill bara sticka. Löpa som en hare. Men hur? Skjuta sig i foten, bryta armen mot en vägg?

I förordet drar Sergej Lebedev en linje från forna Sovjet, Röda arméns massvåldtäkter och plundring under befrielsen av Tyskland, till kriget i Tjetjenien och fram till i dag. Han skriver om hur ”ondskans uppriktighet låter”. I efterordet skriver Ida Börjel om vikten av att hålla motsatsparet offer och förövare kvar i huvudet. Att det rör sig om krigsbrott.

Det må så vara. Men en läsare är ingen domstol.

En rysk soldat säger: ”det är en mardröm det som händer”. Hur det varit för Börjel att redigera de här samtalen kan jag inte ens föreställa mig. Jag har en del saker att invända vad gäller kringverket: disposition, presentation och koncept. Men själva dikterna drabbar med omedelbar verkan.

Ringa hem är med andra ord omskakande läsning. För den som undrar något om Rysslands krig i Ukraina och om människor och krig och om vår samtid i största allmänhet tycks den mig absolut nödvändig.