Med hemliga polisens ögon
Carsten Palmær imponeras inte av en ny studie över Wollweberligan
Publicerad 2017-08-05
I det här landet finns det mycket man kan vara professor i. Wilhelm Agrell, till exempel, är professor i underrättelseanalys.
Ämnet är i och för sig viktigt. Den som fått lov att rota i gamla Säpo-rapporter på Riksarkivet – för några år sedan var det fortfarande möjligt – slås av hur ojämnt materialet är. Här finns kunniga och välskrivna analyser från väl insatta angivare vid sidan av meningslöst skvaller och befängda rykten, allt nedstoppat i samma hängpärmar utan någon som helst kontroll av sanningshalten.
Till detta kommer det hemliga polisarbetets speciella karaktär: den som har fått till uppgift att skugga en person är givetvis särskilt benägen att tolka den personens alla handlingar som konspirativa. Dessutom har agenter på fältet en naturlig tendens att inför sina överordnade överdriva sina kontakters betydelse – roligt skildrat av Graham Greene i Vår man i Havanna.
Bristen på insyn och normal demokratisk kontroll gör en kritisk analys av underrättelsetjänsternas verksamhet nödvändig men komplicerad: I händerna på spekulativt lagda och okritiska skribenter kan säkerhetstjänsternas material leda historien i fel riktning, något som professor Agrell själv tydligt demonstrerade 2003 då han, i samband med en boklansering, i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter påstod att en namngiven (och avliden) judisk flykting var ”mannen som förrådde Raoul Wallenberg till ryssarna”, en uppgift som han aldrig lyckats presentera några bevis för.
I sina nya bok Stora sabotageligan – Kominterns och Sovjetunionens underjordiska nätverk i Sverige ger sig professor Agrell på den legendariska Wollweberligan. Inför den framväxande fascismen startade Komintern 1935 en hemlig sabotageorganisation som framför allt byggde på kommunisternas starka ställning bland Europas sjömän. Wollweberligan utförde ett antal sprängattentat mot tyska, italienska och japanska båtar under slutet av 30-talet.
I förtroendefullt samarbete med Gestapo lyckades polisen rulla upp den svenska grenen av organisationen i juni 1941. I Norge levde gruppen vidare och kom att utgöra basen för den djärvaste och mest framgångsrika sabotagegruppen inom den norska motståndsrörelsen, Osvaldgruppa.
Det kan vara en anledning till att den norske historikern Lars Borgersruds böcker i ämnet är de mest positiva och även de utförligaste. Två av dem heter Nødvendig innsats (1997) och Fiendebilde Wollweber (2001).
Jämförelsevis är professor Agrells bok häpnadsväckande tunn: några kapitel handlar om sabotagearbetet på 30-talet (betydligt bättre skildrat av danske Erik Nørgaard i fyra böcker i mitten på 70-talet). Agrell skriver en del om den svenska grenen av ligan, men ingenting är nytt så vitt jag kan se, utom möjligen att hans perspektiv så konsekvent är den hemliga polisens: Ligaledaren Ernst Wollweber jämförs av Agrell med den ondskefulle doktor Mabuse i Fritz Langs skräckfilm från 1933.
Det förefaller som om professor Agrell har haft svårt att fylla sin bok med något som verkligen intresserar honom; möjligen är det därför han ägnar flera kapitel åt att räkna upp de brittiska och amerikanska säkerhetstjänsternas personal i Stockholm under kriget. Dessa kapitel – och delar av boken i övrigt – är ordagrant hämtade ur två böcker som Agrell tidigare givit ut på annat förlag, Venona och Skuggor runt Wallenberg. Det är naturligtvis inte olagligt för en författare att skriva av sina egna böcker men ett påpekande om saken kunde ha varit på sin plats.
Wollweberligan och dess tid borde kunna vara ett förstklassigt material för en historiskt intresserad deckarförfattare. Men vill man verkligen få veta någonting om ligans medlemmar och deras motiv är det bäst att bita ihop tänderna och friska upp sina kunskaper i nordiska språk.
