Finurligt humoristiska men inte särskilt snälla historier

Dorthe Nors nya novellsamling ”Karta över Kanada” dissekerar ensamheten

Publicerad 2020-04-12

Dorthe Nors, dansk författare.

I danska Dorthe Nors noveller är folk ensamma. I nya samlingen fastnar en man som ”förlorat alla strider” uppe i ett jakttorn. I ett dygn har han suttit där, skakande av köld, med en värkande fot som kan vara bruten.

Han fick nog av sin maktfullkomliga hustru och bara körde iväg nånstans och gick rakt ut i skogen. Mannens situation är förstås jättesorglig. Samtidigt som hans ältande av hustruns hemmadiktatur är otillåtet kul.

Dorthe Nors slog igenom 2015, även internationellt, med en vass samling svarta korthistorier kallad Kantslag, sedan kom den lätt svidande romanen Blicken, pilen, filen, båda översatta till svenska av skickliga Ninni Holmqvist.


Med sitt sparsmakade språk komprimerar och laddar Nors scenerna så att ganska vanliga liv smittas av något annat, mer oförklarligt. Tomhet, vemod. Genom att skriva dem som tragiska gör hon dessa vanliga liv större, viktigare, allvarligare.

Kvinnan som fått nobben och traskar runt på en övergiven festplats i septemberregn blir i sin inre monolog en sant älskande, till skillnad från mannen som valde bort henne, han som bara såg det som en flört, i hennes sårade perspektiv ”en fråga om tömningar. Inget annat”.

Samtidigt, och det är Dorthe Nors särskilda trick, förefaller de situationer där novellpersonerna är ensamma och olyckliga nästan alltid tragikomiska. Jag småskrattar ofta, även åt en smått äcklad lektors urindoftande sex med en generös seniorklubbsdam i novellen ”Hygge”.

Karta över Kanada består av fjorton finurligt humoristiska men inte särskilt snälla historier. Ensamheten slår sina klor i både kvinnor och män, i unga oförklarligt utmobbade duktiga flickor, i åldrande pojkar som aldrig kan släppa barndomens kränkningar.


En annan aspekt av det mänskliga som Dorthe Nors dissekerar på sitt underhållande infama vis är hur lite utrymme vi ger varann att vara lite annorlunda och konstiga.

Att vara ”social” är ju numera en högt värderad egenskap. Men att kunna de sociala koderna innebär aldrig frihet att vara hur man vill.

Och många av Dorthe Nors ensamma figurer verkar faktiskt lida mer av själva prestigeförlusten i att vara uteslutna ur gemenskapen, än av ensamheten i sig. I novellen ”Manitoba” skildrar hon en frånskild enstöring som stör sig på både vänliga grannar och nyfikna barn. Han får också formulera bokens tvetydiga motto: ”Det är alltid möjligt att dra sig en smula längre in”.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln