Drömmar om staden som aldrig sover
Lana Del Reys första diktsamling handlar så klart om ett förlorat USA
Publicerad 2020-08-12
"Jag är din om du vill ha mig, men oavsett är jag din". Så avslutar Lana Del Rey den första singeln till sin ljudbok och poesisamling Violet bent backwards over the grass. Raderna fångar oss som kämpar med näbbar och klor för att klamra oss fast i storstaden trots ockerhyror och gentrifiering. Staden varken behöver eller vill ha oss. Om vi lämnar den märks det inte ens, någon annan står på tur och är beredd att betala lite mer.
Lana Del Rey vore inte sig själv om det inte fanns en nostalgisk längtan, ett vemod över ett förlorat och förruttnande USA
I Lana Del Reys fall är det Los Angeles som besjungs, tilltalas och saknas: ”Jag kommer från ingenstans och vem är jag att älska dig?” I bakgrunden hörs ett klinkande piano och kanske havets brus. Rösten är dov och släpande, vilket den ofta är i musiken också, det är inte första gången hon pratar i stället för sjunger.
Det är hennes första diktbok, med 30 dikter varav 13 ”långa”, som släpps i bokform den 29 september. Även i tematiken är mycket sig likt. Lana Del Rey vore inte sig själv om det inte fanns en nostalgisk längtan, ett vemod över ett förlorat och förruttnande USA.
I den kategorin passar Allen Ginsbergs långdikt "America" utmärkt. "LA who am I to love you" får ses som Del Reys egna, uppdaterade version av denna dikt. I "America" från 1956 vänder sig Ginsberg till sitt hemland som i så hög grad präglas av motsättningar och de stora krigens historia. Den är full av kulturella referenser, något som också Lana Del Rey gjort till sitt eget varumärke på senare år just genom blinkningar till författare som Ginsberg och Walt Whitman. Formen är uppenbarligen lockande att vidareutveckla. Athena Farrokhzad gjorde det i Brev till Europa”. Där belyses bland annat en kontinental rasism: ”Europa, det är muslimerna” (Aftonbladet 23 augusti 2018)
I Violet bent backwards in the grass är hon till och med stundtals uttalat politisk, men det är inte då hon är som mest intressant.
Lana Del Rey är inte opolitisk. I Violet bent backwards over the grass är hon till och med stundtals uttalat politisk, men det är inte då hon är som mest intressant. Bäst är när hon ägnar sig åt det hon alltid gjort, som just i den barnsliga vädjan till Los Angeles. Staden som varken sover eller är vaken, den drömmer.
Generationen hon tillhör frågar sig inte när krigen tar slut. Den gnäller om ensamhet. LA, får jag komma hem nu?
Nihilismen avviker från Ginsbergs storslagna kollektivism. Diktjagets stora tillgång är att hon besitter en scenisk charm som kan väcka uppmärksamhet: ”Du kanske har hört talas om mig”. Hon använder klichén så långt att den blir hennes egen, och uppfattas som djupt genuin. "LA who am I to love you" lyckas med konststycket att uppenbart imitera och ändå vara helt oförställd.
