Han såg en sionism utan staten Israel

Rosenberg återupprättar brobyggaren Marcus Ehrenpreis

Inga-Lina Lindqvist

helskärm

En europeisk kultur utplånades mellan 1939 och 1945. Det snabba våldsamma förloppet har fått namnet Förintelsen.

Göran Rosenberg sätter spaden i myllan och vänder upp ett lager av svensk-judisk historia i biografin Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek. Den i bästa mening påkostade boken med omfattande notapparat är i sig en hyllning till judendomen som bokens religion och huvudpersonens tillit till ordets makt.

Marcus Ehrenpreis var överrabbin i Stockholm mellan ödesåren 1914 och 1948. Två världskrig och en traumatisk efterkrigstid ramade in hans gärning som församlingsledare, författare och aktivist. Han bistår sionismens fader Theodor Herzl, utför diplomatisk mission på uppdrag av kung Ferdinand av Bulgarien, rekryterar Raoul Wallenberg för uppgiften att rädda Ungerns judar.

Född i Lemberg (nuvarande Lviv), utbildad i Berlin och verksam i Sofia förkroppsligar Ehrenpreis den europeiska judenhetens ande och den judiska reformationen under 1800- och 1900-talen. Ut ur ghetton och in på universiteten följer den nya sioniströrelsen samtidens nationalromantik och vurmar för hebreiskans identitetsbyggande kraft.

Förändringarnas vind griper idealisten Ehrenpreis. Meningen med den judiska existensen för honom är att mitt ibland världens nationer förvalta ett unikt andligt arv som förebådar messiansk tid av universell fred. Detta, konstaterar Rosenberg, var ”en väg som i historiens ljus skulle framstå som verklighetsfrämmande på gränsen till galen”.

Ehrenpreis anser att vitalisering av judiskt liv i diasporan är en fullvärdig aspekt av sionism. Kamp för judarnas rätt till egen nation ska inte ersätta kamp för judarnas rättigheter som minoritet. Hur majoriteter behandlar minoriteter i en värld där etniska och territoriella gränser aldrig kommer att sammanfalla helt och hållet får inte göras till en ”judefråga”, den är allmängiltig.

Rosenberg skriver eftertänksamt, tar god tid på sig att utveckla komplexa resonemang, och läsningen blir en intellektuell njutning. Jag tänker på Philip Sands Vägen till Nürnberg, En antisemits memoarer av Gregor von Rezzori och Övergivenheten av Elisabeth Åsbrink som alla ger perspektiv på platser och processer i Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek.

Långsamt tätnar mörkret till sten. Världen är beredd att luta sig tillbaka och titta på hur judarna förintas. Akademiledamoten Fredrik Böök reser till Hitlers Tyskland och rapporterar inkännande att judarna verkligen förtjänar att berövas sitt människovärde då de haft fräckheten att vara välutbildade och framgångsrika.

”Den dubbla lojaliteten”, tankefiguren som säger att judar inte är att lita på i skarpa lägen, att de väljer varandra framför den nationella gemenskapen, är ett mentalt spöke för alla, även för judarna själva. De bedyrar sin lojalitet till Europa där de bott och verkat i hundratals år. Ber om erkännande intill självutplåning, till priset av sin egen mänsklighet.

Kunde de svenska judarna gjort mer och annorlunda under andra världskriget? Sverige sviker och kryper för Hitler. Antisemitismen genomsyrar immigrationspolitiken. Rosenberg visar att judiska påtryckningar på den tiden kunde leda till ökad misstro från myndigheter och sämre utfall. Ingen ställde sig på judarnas sida. Brev från förtvivlade människor från hela världen landar på Ehrenpreis bord i Stockholm men han lyckas ytterst sällan rädda någon.

Efter att nazisterna får på käften i Stalingrad och krigslyckan vänder, svänger också Sveriges regering med osviklig känsla för det passande. Nu kan man visa solidaritet och samla in pengar för att judiska barn ska kunna resa till Palestina. Problemet är bara att det inte längre finns några judiska barn. De är döda.

Efter kriget skyller socialministern Gustaf Möller det svenska misslyckandet på mosaiska församlingen och rabbinen Ehrenpreis. Det var deras fel att regeringen inte kunde hjälpa nödställda judar i Europa. Ehrenpreis baktalas och lögnen blir till sanning. Efter kriget fortsätter ryktesspridningen med allt fler absurda påståenden som senare motbevisas i sin helhet av Sandlerkommissionen. Ansvaret för hanteringen av flyktingpolitiken vilar tungt på Sveriges politiker och tjänstemän.

Rosenberg vänder sig i prologen och epilogen direkt till Ehrenpreis. En fråga som inte kan lämnas ifred är statsbildningen Israel. ”En judendom som kunde åberopas för militär ockupation och minoritetsförtryck fanns inte på din judiska karta.” En extremnationalistisk, våldsbejakande och territoriedyrkande judendom hade varit otänkbar för brobyggaren Ehrenpreis, en judisk lärd, en av dem som förlossade hoppet och sedan tvingades se på när det dödades.