Roman

Guillous veteraner i händelserikt vågspel

Fiktionens Hamilton & Ponti är tillbaka – i en väldigt verklig värld

Av: 

Essy Klingberg

”Det är i omvärldsbetraktelserna Guillou är som bäst”, skriver Essy Klingberg om Guillous roman ”Den som dödade helvetets änglar”.
”Det är i omvärldsbetraktelserna Guillou är som bäst”, skriver Essy Klingberg om Guillous roman ”Den som dödade helvetets änglar”.

BOKRECENSIONER

Det börjar med ett slut. Journalisten och deckarförfattaren Erik Ponti har nyss avslutat sin mäktiga dekalog – tio bästsäljande romaner – och ska äntligen inleda det pensionärsliv han och frun så länge talat om. Flyttlasset ska till en plats i solen, långt bort ifrån enfaldiga ledarskribenter och enögda nättroll.

Men flyttplanerna omintetgörs på grund av pandemin, och Ponti tvingas spendera den första tiden som pensionär i karantän på sin gård i Sörmland. Världsläget ger honom ingen ro, och han har till råga på allt så ont i ryggen att han bara kan skriva ståendes under korta stunder. Han är fängslad, i såväl själslig som fysisk bemärkelse.

Av rastlöshet, snarare än journalistisk hunger, börjar han på måfå bedriva efterforskningar i ett ouppklarat fall. Det rör sig om en konflikt mellan ett motorcykelgäng och en svensksomalisk liga som urartat. När nio av MC-gruppens medlemmar hittas brutalt mördade i sitt eget högkvarter riktas misstankarna inledningsvis mot deras konkurrenter, men i Jan Guillous värld är den enkla vägen sällan den rätta.

Erik Ponti har länge reflekterat sin upphovsman i fiktionen, och den som är förtrogen med Guillous idévärld kommer känna igen sig

Med ålderns höst kommer inte bara ryggsmärtor, utan också en benägenhet att låta Mont Blanc-pennan vindla fritt, och historien drar snart iväg. Detta är inte en konventionell deckare, utan en samtidsskildring där spänning varvas med omvärldsbetraktelser – och fiktiva gestalter går i dialog med verkliga. Pontis vägar korsas snart med den gamle vännen Carl Hamiltons, som också han visar ägna sig åt privatspaning som tidsfördriv. Det blir ett händelserikt veteranvågspel.

Erik Ponti har länge reflekterat sin upphovsman i fiktionen, och den som är förtrogen med Guillous idévärld kommer känna igen sig. Ponti lägger ut texten om alltifrån islam till feminism, tar en omväg runt fallet Quick och amerikansk politik innan han återvänder till den svenska coronastrategin. Dessutom fäller han ett antal omdömen om en rad offentliga personer, däribland Klas Östergren, Jan Myrdal, Leif GW, Lydia Sandgren, Aase Berg och, inte minst, Janne J (”en synnerligen enkel tänkare”). Knausgård nämns förvisso inte vid namn, men väl en ”medioker norrman som skriver ‘skoningslöst ärligt’ om hur man klämmer pormaskar”.

Allra minst förtjust är huvudpersonen i Expressen, som enligt mina kalkyler nämns 29 gånger.

Stundtals vill jag invända mot metoden. Att konstruera en högst fiktiv berättelse, men låta verkligheten skymta förbi framställd i en föga smickrande dager – åtminstone då det passar den egna världsbilden – är ett något förvirrande tilltag. Samtidigt är det klart underhållande att läsa om hur Thomas Bodström blir påkommen med tvivelaktiga affärskopplingar; eller hur tvivelaktiga Expressen-publiceringar leder till att en Säpochef får en fatwa utfärdad mot sig. Guillous mise en scéne består av lika delar vardag och lynnighet, och man behöver inte dela hans världsbild för att ryckas med.

Berättelsens katalysator är inte de dödsfall som blir början för hans privatspaning, utan döden i en vidare bemärkelse

Bokens huvudfigur fördömer med eftertryck allt vad memoarer heter, men romanen fungerar på många sätt som en yta för självreflektion. Han ser också ner på långa sidospår – något han kallar för Klas Ö – men erkänner att han själv ofta faller i samma fälla. Jag klandrar honom inte, för det är i omvärldsbetraktelserna Guillou är som bäst. Berättelsens katalysator är inte de dödsfall som blir början för hans privatspaning, utan döden i en vidare bemärkelse. Guillou skildrar åldrandet med lätt hand, och visar på ett aldrig sinande intresse för sin omvärld. Han vill inte retirera, har ännu inte tänkt färdigt, och som skribent är han långt ifrån uttröttad.

Fotnot: Då Jan Guillou skriver för Aftonbladet recenseras hans bok av Essy Klingberg, redaktör på SvD kultur.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Recension: Visst är vi ett illa skuret pussel för varandra

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Roman

Jan Guillou