Kanske skriver han egentligen deckare
Patrick Modiano rör sig alltid i skumrasket och lämnar pusslet till läsaren
Publicerad 2023-01-01
2014 års nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano, är de ensamma, flämtande fönsterlampornas och den bitterljuva, urbana anonymitetens författare. Hans återkommande tema är minnet, att det är omöjligt att vända åter, och att man ändå försöker. Han begrundar det förflutna genom konkreta föremål – kalendrar och tidningsnotiser, och är liksom ganska torr. Det är i mångt och mycket tidens gång i sig, hur tid vidgas, skakar om och blir stilla igen, som står på spel i hans romaner.
Samtidigt är Modiano präglad av en noir-tradition. Det råder alltsomoftast skymning i de skumraska Pariskvarteren. Några fifflare håller på med något lurt. Och farliga kvinnor leder och förvillar genom natten. Ofta tätnar de fragmentariska, minimalistiska romanerna till något där man verkligen vill veta hur bitarna hänger ihop och hur det ska gå, åtminstone under någon del av läsningen. Men poängen är alltid djupare och mer allmän: Vad innebär det att sträcka sig bakåt i tiden efter händelser som gått förlorade?
Eventuellt skriver Modiano världens mest sofistikerade deckare.
Den till svenska nyöversatta romanen Chevreuse arbetar med tre tidsskikt i författaren Jean Bosmans liv. På ett diffust nu-plan är han i 70-årsåldern, och försöker förnimma händelser som omgav honom som 20-åring, vilka i sin tur har att göra med saker han bevittnade som barn. Några skummisar är efter honom. Olika dambekanta utgör både länk till, och barriär mot, klungan av hotfulla män som vill ha upplysningar av Bosman.
Perspektivet vibrerar över den jagade och nyfikne 20-åringen. Det finns en kuslig kvalitet i hur den unge mannen skärskådas på avstånd, där han söker samband mellan människorna, bland ljusskygga våningar och övergivna villor. Tonen är saklig och stram, men också spökig, full av det förflutnas flåsande vålnader.
Det är frestande att placera Modianos arbete med att minnas i relief mot den senaste franska Nobelpristagaren: Också Annie Ernaux arbetar ju med det förgångnas inverkan på människolivet, men utifrån de tydliga prismorna klass och kön.
Och även om ockupationsårens Paris många gånger tar plats hos Modiano, skulle jag kalla honom för den mindre omedelbart samhällstillvända, av de två. Ernauxs tillbakablickar, hennes kritiska nostalgi, hämtar så mycket av sin energi från ilskan över klassamhället, och sorgen över hur det splittrar människor. I Modianos projekt finns ingen sådan determinism. Hans blick mot det förflutna är undrande och tålmodig, bekymmersrynkorna är djupa och slutsatserna få. Pennan varsam och vänt antecknande.
Ett väl så angeläget förhållningssätt för vår tid, med sina storvulna fantasier om enkel sammanhållning i homogena förr-i-tiden-samhällen. Som med mycket hos Modiano är det ”hur” som är det intressanta. Så också de politiska dimensionerna.
