Här är boken som visar att inte alla britter blivit galna
Deras hållning i brexitfrågan är en psykologisk gåta
Publicerad 2020-09-16
Om inte EU och Storbritannien har kommit fram till ett frihandelsavtal 15 oktober blir det inget avtal alls. Och det vore rent av bra för Storbritannien, landet skulle ”blomstra”.
Man kan inte säga annat än att Boris Johnson spelar högt i brexit-förhandlingarna som går mot sin slutspurt. Vid årsskiftet är övergångsperioden över.
Lägg till att den brittiska regeringen vill ha igenom en lag som bryter mot det utträdesavtal som redan finns på plats, som de själva förhandlat fram och krånglat genom parlamentet. De medger öppet att de därmed bryter mot ett internationellt avtal – det är oerhört, faktiskt – men bara ”specifikt och begränsat”.
Av alla omtumlande förändringar av världsordningen de senaste åren är nog brexit den jag tagit mest personligt. Det som händer i USA är djupt oroande men amerikaner är ju trots allt en annan sort. Men engelsmännen!
Vi inte bara förstår deras språk, vi berömmer oss av att dela deras humor, vi är också lite stela men korrekta. De är våra tuffa kusiner från stan. För unga svenskar med frihetslängtan är ett jobb som au pair eller på en pub i England ofta det givna valet. I dag beräknas minst 100 000 svenskar bo bara i London.
Jag trodde att jag kände britterna. Jag hade fel.
Beslutet att gå ur EU togs med folkomröstningen i juni 2016, då 52 procent röstade för att lämna mot de 48 som ville stanna kvar. Nu känns det bara som en startpunkt för en allt mer skruvad debatt – det räcker inte längre att gå ut och stänga EU-dörren, nu ska de slå sig ut med yxa.
Många trodde nog på en tillnyktring när utträdet väl var ett faktum, vilket det blev i januari i år, att ekonomiska och rent logistiska argument skulle få fäste, men det tycks inte ske.
Ingen vet vad som händer om de lämnar utan ett avtal den 1 januari. I bästa fall blir det ”bara” kaos vid gränsövergångarna, i skräckscenarier får de brist på mat och mediciner – och det kan skapa en skarp gräns mellan Irland och Nordirland, vilket många menar underminerar fredsavtalet från 1998.
I bakgrunden hörs också mullret från Skottland. Så sent som 2014 ville 45 procent av skottarna ha självständighet i en folkomröstning, och 62 procent av dem röstade två år senare för att stanna kvar i EU. De är inte nöjda med utvecklingen, för att uttrycka det försiktigt. Det skotska nationalistpartiet, SNP, ångar på i opinionsundersökningarna och krav finns på en ny omröstning om självständighet.
Kompromisser beskrivs som nederlag.
För prick hundra år sen var det brittiska imperiet världshistoriens till ytan största, det där imperiet de fortfarande sjunger om. I dag är det inte bara borta, nu hotas faktiskt rikets själva kärna – det förenade kungadömet.
Men regeringen Johnson växlar alltså upp, påhejad av de regeringstrogna tidningarna. Rubriker som ”Wake up EU! You're forcing no-deal brexit” (Daily Express 22 aug) visar hur de ser sig som offer för sitt eget beslut. Kompromisser beskrivs som nederlag. De trummar också in hos sina läsare att EU givetvis kommer att vika ner sig – unionen vill väl inte gå miste om världens femte största ekonomi? Absolut inte, men EU:s inre marknad är världens tredje största ekonomi.
Det är som om britterna drabbats av något slags nationell kognitiv dissonans, vilket gör det frestande att kasta statsvetenskap, nationalekonomi och juridik över bord och i stället ägna sig åt psykologi. Det är också vad Charlotta Buxton, finlandssvensk frilansjournalist boende i London, gör i sin bok Landet som äter sig självt – att leva med brexit.
Om skilsmässan känns personlig för mig så känns den in på huden för henne. Hon tillhör dem som på vinst och förlust flyttade till London som ung, och blev kvar – träffade en man och bildade familj, fick vänner, skapade sig en tillvaro. Allt utan att som vit europé behöva fundera på om hon var välkommen där eller inte.
En av tio har fått sömnproblem, fyra av tio känner sig ”arga, maktlösa och oroliga”.
Nu undrar hon. Trots att hon har sökt och fått ”settled status”, alltså formell rätt att stanna. ”Inget ont om dig men vi har för många invandrare här”, som hennes annars så trevliga körskolelärare säger. Hon börjar tänka sig för i vilka sammanhang hon talar svenska.
Det är inte bara i hennes psyke brexit har ätit sig in. Hon refererar till undersökningar som visar att en tredjedel av britterna har uppgivit att beslutet att lämna EU har påverkat deras mentala hälsa. En av tio har fått sömnproblem, fyra av tio känner sig ”arga, maktlösa och oroliga”. Parlamentariker, både för och emot brexit, vittnar om dödshot, dålig sömn, viktuppgång och högt blodtryck. En konservativ ledamot gömde sig till slut i ett skåp, trött på allt skäll från väljare.
I boken släpper Buxton sin yrkesidentitet som neutral journalist och har som uttalad ambition att trots allt försvara britterna, övertyga oss om att de inte har blivit galna, även om hon också kallar Brexit ett ”nationellt nervöst sammanbrott”.
Buxton tolkar också det som sker via ett tänkt nationellt känsloliv. Från kris till acceptans, via bland annat ångest, lycka, rädsla och depression, försöker hon reda ut vad det är som fått britterna att gå. Att britterna verkligen skulle ha nått någon sorts acceptans är nog mest en from förhoppning. Troligare är total utmattning.
Det spretar i Buxtons bok, alla associationsbanor kanske inte borde ha följts. Hon söker efter förklaringar i alltifrån antika myter till det brittiska internatskoleväsendet.
En del är väl känt, som de inflytelserika tabloidernas hårda kampanjande för leave-sidan, men med intressanta detaljer: i Liverpool, där EU-skepsisen alltid varit stor, röstade ändå 58 procent för att stanna. Kanske eftersom tidningen The Sun fortfarande bojkottas av så många i stan, efter hur de skrev om Hillsborough-katastrofen 1989.
Och det finns förstås en oemotståndlig symbolik i att man utan någon övergripande plan bara byggt på och aldrig tagit bort något i den ikoniska parlamentsbyggnaden, och att den därför håller på att rasa ihop, men det får för stor plats i boken.
Men Buxton påminner mig ändå om att det inte är alla britter som blivit galna.
I ett kapitel som måste kommit till snabbt finns coronapandemins början med. Buxton hoppas att denna gemensamt upplevda katastrofkan gjuta olja på brexit-vågorna men jag undrar. Enligt en undersökning från Pew Institute anser 46 procent av britterna att pandemin splittrat befolkningen ytterligare, alltså nästan lika många som röstade för att stanna kvar i EU. Regeringen Johnson har också fått hård kritik för sin hattiga hantering av coronapandemin.
Nej, jag förstår fortfarande inte den närmast nihilistiska attityd som nu präglar den brittiska regeringens relation till EU. Men Buxton påminner mig ändå om att det inte är alla britter som blivit galna. Bokens absolut finaste delar är hennes kärleksfulla beskrivningar av ett brittiskt vardagsliv i London, Glasgow och på bedagade badorter. Där är det ju, landet vi tycker så mycket om. När dammet väl lagt sig finns det ju kvar – var gränserna än går.
