Att läsa är som att dricka direkt ur en tårflod
Balsam Karams nya roman är ohyggligt stark
Publicerad 2021-03-23
”Singularitet” är ett begrepp inom fysiken för en plats inuti ett svart hål. Men platsen är också ett tillstånd där gravitationen är så stark att den inte kan räknas ut. Kraften trycker ihop materien så att allt avstånd försvinner.
Balsam Karam visade redan i debuten Händelsehorisonten att hon kunde laborera med svårfattliga vetenskapliga begrepp. I ramberättelsen skickades en kvinna in i ett svart hål, men egentligen var boken en lyrisk meditation över vad ett hem är. Singulariteten använder begreppen på ett liknande sätt: här symboliserar tillståndet förlusten av ett barn.
Romanen – om man kan kalla den så – är tredelad. I den första sektionen går en kvinna runt i en stad som till hälften slukats av öknen. Hon vacklar fram längs en corniche med en bild på sin försvunna dotter. Informationen är knapphändig: vi anar att män i militärkläder haft något med hennes försvinnande att göra. I den andra delen får vi följa en kvinna vars barn dött i magen i slutet av graviditeten. Här förekommer fullkomligt vidriga bilder: en mormor som syr en liksvepning under förlossningen, ett spädbarn som tas upp ur en kylväska och läggs vid ett mjölkstinnt bröst.
Kvinnans inre monolog skrivs i kursiv, som om texten vinglar till, vimmelkantig av sorg. I den sista delen berättas om hur samma kvinna kom till Sverige. Om arbetsförmedlare som menar att moderns torterade kropp är svår att sälja in på arbetsmarknaden, och om lärare som säger till henne att ”du borde bli barnskötare”. Denna del är drabbande men hänger på ett löst gångjärn i triptyken.
Till en början har Singulariteten något irriterande statiskt över sig. Som läsare får vi ingen information om landet, om juntan eller om kvinnan som letar efter sitt barn. Dessutom vankar alla bara omkring, fastlåsta i sina invanda rörelser. Cornichen känns som en fond i ett absurdistiskt skådespel, kanske Becketts Slutspel. En annan sak som jag irriterar mig på är du-tilltalet. Det är tyvärr ett i samtidslitteraturen rätt vanligt grepp som skapar intimitet mellan texten och författaren – men samtidigt stänger ute läsaren.
I just detta fall är det dock rimligt: för hur i hela friden berättar man om förlusten av ett barn för någon som inte upplevt det? Karam gör det genom att låta avgrundssorgen gripa tag om formen. Karaktärer smälter samman, minnesfragment kastas ut som vassa glasskärvor, bilder av rasmassor där dammiga barnarmar sticker ut borrar sig in i läsaren. Det skapar en sorts chockeffekt, som om historien inte kan berättas sammanhängande eller kronologiskt. Bara förmedlas i det trasiga tillstånd den är.
Att läsa Singulariteten är som att dricka direkt ur en tårflod. Själv klarar jag bara 20 sidor åt gången – annars kväljs jag av sältan. I små doser blir den dock ohyggligt stark. Den berättar egentligen inte om förlusten av ett barn – en sådan singularitet kan inte gestaltas. Men den sänker ner läsaren i det radioaktiva landskap som döden lämnar efter sig.
