En svensk novellskatt - tag och läs

Claes Wahlin imponeras av bredd och urval i ny antologi

Claes Wahlin

Ett sätt att läsa denna sjuhundrasidiga volym är som ett slags svensk litteraturhistoria i miniformat. Kortprosan eller novellistiken är givetvis gammal som gatan, på folkspråken uppstod den med besked under senmedeltiden, Boccaccio är den i dag mest kände. På svenska dröjde det sekler innan det ens blev prosa; verseposen smällde högre en bra bit in på 1800-talet, så redaktörernas val att inleda med Almqvist kan knappast ifrågasättas.

Naturligtvis är det möjligt att diskutera varför den eller den författaren inte är med, eller varför redaktörerna har valt just den novellen i stället för en annan. Mer intressant är det att se vilka linjer som kan skönjas under de 177 år och 90 noveller som urvalet sträcker sig igenom, även om det inte går att komma ifrån att linjernas till dels styrs av redaktörerna.

Realismen, som påpekas i förordet, dominerar starkt, något som ju även gäller den svenska romanen. Experimenten har korta blomningstider: fyrtiotalismen med Willy Kyrklund eller Lars Ahlin, sextiotalet med dokumentarismen hos en P O Enquist eller åttiotalsprosan med Magnus Dahlström eller Lars Jakobson. I övrigt, en smula generaliserande, möter läsaren realistiska texter med starka politiska inslag.

Almqvist, som här representeras med fantasteriet ”Palatset” från Törnrosens bok, skapar dessvärre ingen stark tradition för fantasins närvaro inom novellkonsten. Snarare så är det väl Det går an, som man får tänka sig som ett slags startpunkt för när Strindberg (”Naturhinder” 1884) eller hans vedersakare Anne Charlotte Leffler (”Sesam, öppna dig!” 1882) sätter samtiden på prosa. Linjen med realism och politik kan dras ända fram till i dag. Vi läser om fattigsverige i Zacharias Topelius ”Fattig-gubben” (1847) likaväl som i Stina Stoors ”Gåvan” (2015), om klasskillnader i August Blanches ”Fönsterrutan vid Karduansmakargränd” (1863), liksom i Ninni Holmqvists ”Kostym” (1995).

Intressant är hur vissa texter så att säga bryter igenom sina samtida. Ingen förvånas över Hjalmar Söderbergs stilistiska och språkliga klarhet, men när man läser ”Kyssen” från 1903 (”Pälsen” är annars den som brukar antologiseras) mot Klara Johansons ”Hur laviner uppstå” från 1901 eller Sophie Elkans ”Ställ ut armeniern!” från 1908 – två fina noveller i sig – så är det som att möta en åder av friskt, språkligt källvatten bland strömmar som sugit åt sig av för tiden mer konventionella strömdrag.

Man ger plats åt kvinnliga författare från en tid som helst såg manliga författare på parnassen. Claude Gérard, Daniel Sten, Stella Kleve, Ernst Ahlgren och Huck Leber uppträder här under sina verkliga namn: Aurora Ljungstedt, Ina Lange, Mathilda Malling, Victoria Benedictsson och Klara Johanson. Deras masker må redan har fallit, men deras medverkan justerar kanon för dagens läsare.

Urvalet påminner också om att det finns en rad författare som oförtjänt tycks ha fallit ur minnet, trots att de var verksamma till ganska nyligen. Göran Tunströms ljuvliga ”Skenäktenskap” (konduktörskärlek mot tidtabellen), Birgitta Trotzigs allegoriska svartsaga ”Hur det kan gå till” eller Lars Gustafssons ”Sportfiskarna” (en liten dystopi) borde alla väcka mersmak.

Gott är inte bara att kvinnliga författare fått utrymme, det gäller även de finlandssvenska författarna, en litteratur som nu tycka lika avlägsen som landet Finland är nära. Runar Schildt, Kyrklund och Tove Jansson må vara bekanta, men Kjell Lindblad, en av den samtida litteraturens stora namn i Finland, han får, jämte övriga, en välförtjänt plats.

Efter att ha tagit del av detta rika urval reser sig frågan om det finns någon specifik svensk novelltradition, både avseende innehåll och form. Novellen må vara svår att definiera utöver att det är en kort berättelse på prosa med en enda handling.

För svenskt vidkommande tycks formen sällan rådbråkas, Dahlström är ett bemärkt undantag. Författare som Kyrklund, Sara Lidman eller Torgny Lindgren låter poesin skapa egenart. För att inte tala om Per Hallströms fortfarande fina ”Falken” från förra sekelskiftet.

Snarare möter vi välkomponerade noveller, som Tunströms ”Skenäktenskap” eller Lars Ahlins ”Fångnas glädje”. Den svenska novellen väljer överlag att ge scener ur det verkliga livet där realismen i olika skepnader söker motsvara sitt ämne, från Eyvind Johnsons suicidalhistoria ”Svår stund” över Elmer Diktonius ”Ryggtavla” till Alejandro Leiva Wengers ”Elixir”, där en muckad kriminell söker upp sin före detta flickvän och misshandlar henne. Berättelsens lojalitet med huvudpersonen manifesteras i ett språk som med staccatoliknande rytm motsvarar det våld som utövas i historien.

Tag och läs, uppmanade Gunnar Ekelöf i en berömd dikt. Jag travesterar hans anbefallan.