Nilsson är en riktig versting på språkligt nonsens

Essäerna i ”Vårt behov av vers” får läsaren att känna sig smart som en bok

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Isabella Nilssons essä imponerar  på Petter  Lindgren.
Foto: ellerströms
Isabella Nilssons essä imponerar på Petter Lindgren.

Mitt behov av att kladda i recensionsböcker är stort, men räknat per sida har det nog aldrig blivit fler understrykningar än under läsningen av Isabella Nilssons fenomenala lilla essäsamling Vårt behov av vers – en nonsenspoetik för nervösa.

Redan innehållsförteckningen får mig att osäkra min Bic, för vem blir inte nyfiken på stycken som heter sådant som ”Glädjen – en glädjedödare” eller ”Den snörräta avigheten”? Det står också klart att Folkhälsomyndigheten borde anställa Nilsson på stört, som författare av slagkraftiga punchlines: ”Ändamålet helgar bekämpningsmedlen”, ”Keep well away, du barfotabarn i klivet!”.

Poesiblyga bör inte låta sig skrämmas av att Vårt behov av vers säger sig vara en ”poetik”, alltså en text som pratar om att läsa och skriva dikt, och ej heller av att dess föremål, nonsenspoesin, tillhör en av litteraturens smalaste fåror.

För Vårt behov av vers är kort som en kafferast (65 sidor) och författad med en omedelbarhet och en skärpa som får läsaren att känna sig smart som en bok. Dessutom är den ordentligt genomluftad av Nilssons belysande tolkningar av poeten och fantasyförfattaren Mervyn Peake (1911–1968).


Rörande nonsenspoesin brukar Lewis Carroll, han med Alice i Underlandet, pekas ut som en av genrens inspiratörer, och här hemma kan man kanske komma dragande med namn som Lennart Hellsing eller Falstaff, fakir. Faktum är dock att det knappast går att hitta en enda poet, död eller levande, som inte på ett eller annat sätt är anfäktad av nonsensidiomet. I den inhemska samtidspoesin går det exempelvis att identifiera såväl asymtomatiska utövare (Aase Berg) som periodare (Malte Persson).

Få är likväl lika långt gångna i nonsens som Isabella Nilsson. Tidigare har hon på ett fritt och kongenialt vis överfört bland andra Carroll till svenska, i tolkningar som inte räds nymodigheter som ”bävernylon” eller ”chattfunktion”, eller att rimma ”Heliga Graal” med ”kontorsmaterial”.

Häromåret skrällnominerades hon till Nordiska rådets litteraturpris, för diktsamlingen Nonsensprinsessans dagbok (Ellerströms) som varvade sjukhusinteriörer och noteringar om psykisk ohälsa med utgjutelser om livet i ”liljekonvalescensen”, nedtecknade av alter egot Nonsensprinsessan. I Vårt behov av vers får denna Nonsensprinsessa måhända sin artbeskrivning.


Nonsenssubjektet är ontologiskt otryggt, menar Nilsson, och det vet precis hur det känns att ”tappa det”, och mest av allt har det tappat tråden. Nonsenspoetens kärlek till sådant som versmått, rimflätor, krumbuktande ordlekar, yta – liksom till ”snören, strängar, rep och allting trådigt och trådslitet” – härrör sig enligt författaren till bristande anknytning och traumatiska upplevelser av total trådförlust, av hur vårt ursprung i Intet gör sig påmint mitt
i varandets bokcirkel.

”Någon psykiatrisk utredning har inte gjorts, men troligt är att nonsenspoeten lider av den störning som inom den narrativa allmänmedicinen brukar benämnas som ariadneamorositet: att älska den röda tråden mer än själva livsberättelsen den löper igenom. Den ariadneamoröse gör tråden till mål i stället för medel.”


Jag har naturligtvis strukit under hela stycket, och nu sitter jag här med fingrarna blånade av kulspets och funderar på om inte det anknytningstomma karantänlivet har gjort att ariadneamorositeten numera är lika utbredd i riket som någonsin den där sjukan från Kina. Det skulle således inte förvåna mig om bokmarknaden inom kort kommer att översvämmas av tvättäkta nonsensdikt.

Innan den imploderar och förvandlas till ett svart hål av Intet, vill säga. Poff!

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.