Dags att stoppa snutar som står över lagen

”Gärningsmannen är polis” är en obehagligt aktuell studie

helskärm

Vem ska vakta väktarna? I Sverige är det Särskilda åklagarkammaren som utreder fall där poliser misstänks för brott – även känd i polismun som ”nedläggarna”. 

Hur ser det exempelvis ut med sexualbrott? 2016–2019 kom det in 484 anmälningar. Blott sex poliser åtalades; av dessa har fyra dömts. I Polisförbundets egen, pinfärska undersökning uppger 17 procent av de kvinnliga medlemmarna att det förekommit sexuella trakasserier på deras arbetsplats det senaste året. Sju procent har själva utsatts under samma tid.

Så den som tycker att metoo gått för långt behöver inte ens läsa de hårresande vittnesmålen från polisens eget upprop #nödvärn. Siffrorna räcker.

Lisa Bjurwalds och Kerstin Dejemyrs Gärningsmannen är polis kom obehagligt lägligt. Bara några dagar senare häktades Londonpolisen Wayne Couzens för mordet på 33-åriga Sarah Evenard, och helgen efter slog polisen ner protesterande kvinnor.

Sverige är inte Storbritannien, och nej, inte alla poliser – men på tok för många. Man måste vara antingen naiv eller cynisk för att rycka på axlarna åt poliser som begår brott – framför allt när de ideligen går fria. 

Vi vet numera att det inte är olagligt för ett gäng poliser att skjuta ihjäl en lekande kille med Downs syndrom. Vi vet att så länge poliserna är maskerade är det inom lagens ­råmärken att spöa upp och elchocka en man för att han haft nakenbilder på sin 30-årige pojkvän i datorn. Vi vet att den polis som ”av någon anledning” (citat från utredningen) kör en batong i ändtarmen på en misstänkt går fri.

Däremot blev Dejemyr, en av de poliser som samlade in vittnesmålen i #nödvärn, polisanmäld – av polisen. Detta för att hon underlät att rapportera de brott som hon fick berättade för sig under löfte om anonymitet. Hon har sedan dess slutat. Tvingats bort, skulle man kunna säga. Straffats. Om detta skriver hon gripande.

I boken framträder en tystnadskultur inom polisen som  påminner om de kriminella krafter man är satt att bekämpa. Lojalitet och foglighet premieras; civilkurage motarbetas och förflyttas. Stöts ut. Om det vore ­priset för en fenomenal poliskår så hade det åtminstone funnits fog för diskussion. Men det räcker att titta på uppklarningsprocenten för allt från gängskjutningar till cykelstölder för att konstatera att ett osunt arbetsklimat ger ett osunt resultat.

Det var länge sedan jag blev så beklämd av en fackbok. Vad fan får vi – samhället,  polisen själv – för pengarna? För den som häpet betraktat ”härliga” polisinfluencers, integritetskränkande instagram-tv, de rikskända 200 kommunikatörerna samt yran kring feelgood-storsatsningen Den tunna blå linjen är det uppenbart polisen fiskar i grumliga folkdjup i sin charmoffensiv. Klart grabbarna ska ha mer resurser!

Men polistäthet och befogenheter löser inte allt. Minns  polismannen som misstänktes för att ha drivit bordell tillsammans med sin fru. Han friades; hon fälldes. Livet är nog ingen fest för utredarna på prostitutionsgruppen.

Bjurwald och Dejemyr har satt ihop en hedervärd och fullkomligt nödvändig bok – inte bara för den utmärkta genomgången av polisens hårresande problem, utan för att den avslutas med en stadig lista på förändringsförslag. Det handlar om rätt grundläggande saker som att öka transparensen, stärka polisfacket och skydda visselblåsare – saker som redan borde varit självklara.

Men finns den politiska eller polisiära viljan? Med tanke på att det flata, förnekande och självbespeglande ledarskapet utpekas som ett av de stora problemen är det uppenbart att förändringen behöver ske nerifrån och upp.