Varmt och skarpt om en mammas demens

Anna-Karin Palm fångar förlust och frigörelse i ”Jag skriver över ditt ansikte”

Publicerad:
Anna-Karin Palm (född 1961) romandebuterade 1991 och har utkommit med ett tiotal verk, senast en biografi över Selma Lagerlöf, ”Jag vill sätta världen i rörelse” (2019).
Foto: Moa Karlberg
Anna-Karin Palm (född 1961) romandebuterade 1991 och har utkommit med ett tiotal verk, senast en biografi över Selma Lagerlöf, ”Jag vill sätta världen i rörelse” (2019).

BOKRECENSIONER

Samtidigt som Anna-Karin Palm påbörjade arbetet med sin förra bok, den Augustnominerade biografin om Selma Lagerlöf, insjuknade hennes mor i alzheimers. Palm började då föra ett slags dagbok.

”Det började förstås smygande, nästan omärkligt”, skriver hon i nya boken Jag skriver över ditt ansikte, där boktitelns bokstäver löper över ett fotografi av modern precis som på skärmsläckaren på Palms dator.

Lite glömsk kan vem som helst vara, men när helt vanliga ord faller bort då är det något lurt. I den drygt åttioåriga moderns fall är det ordet för broccoli som plötsligt är väck. ”De gröna och krusiga”, säger hon prövande under ett telefonsamtal. Jag har hört många varianter just för mat när det gäller demens. Här finns en poetisk dimension.


Under sommaren blir moderns tillstånd uppenbart för hela familjen, liksom det faktum att fadern har dragit ett tungt lass med att täcka upp för henne (en klassiker för alzheimers och par). Allt fler ord faller bort, samma fråga ställs om och om igen och när det är för ansträngande att konversera vid matbordet börjar hon att vissla högt.

”All denna ömhet plötsligt, jag vet inte vad jag ska göra med den. Jag är inte van vid känslan, inte inför dig”, skriver Palm. Bokens intima du-tilltal är ett direkt utslag av detta.   

Och samtidigt som det är en stor sorg att, ja, förlora sin mor till den stora glömskan, och i sinom tid också till döden, så tycks alzheimers ha sina försonande drag.


För modern har varit en vacker, vital och driftig kvinna, men också en kvinna med enormt kontrollbehov. Med sjukdomen försvinner det tyranniska, det som gjorde att både Palm och hennes syster flyttade hemifrån så fort de någonsin kunde. I stället är nu modern ”förtroendefull som ett litet barn”, och det går inte att vara arg på henne.

Det som framkallar oro och ångest hos dementa är ofta stunderna av klarhet, när de fattar att de håller på att tappa det. En kontrollförlust av oerhörda mått. Men när modern väl har glömt bort också själva det faktum att hon är sjuk – så är hon plötsligt mycket lugnare och gladare.


Medan modern går allt djupare in i sjukdomen börjar Palm gå tillbaka i historien. Detta i form av korta, förtätade prosastycken, ibland på bara några rader, som berättar såväl moderns historia som Palms egen. Inte minst vad gäller hennes motstridiga känslor inför denna både faktiska och mytiska figur: Modern. Som till exempel är märkligt frånvarande i flera minnen av situationer som de upplevde tillsammans. Varför? Var hon så självklar att hon inte syns eller beror det på något annat? Här anas en vilja till närhet och förtrolighet från moderns sida som hon samtidigt tycks ha omöjliggjort genom att själv vilja bestämma premisserna.

Å andra sidan måste en mor i någon mån förkastas för att livet ska kunna börja. ”För att hitta fram till mitt eget skapande var jag tvungen att stiga ut ur din berättelse, sluta vara en karaktär i ditt drama”, skriver Palm. Samtidigt upptäcker hon hur teman i hennes eget författarskap redan från debuten med Faunen för 30 år sedan hänger ihop med familjehistorien, fast hon inte velat kännas vid det.


En av fem personer drabbas av demens. Det är en obotlig sjukdom med dödlig utgång. Men det är kanske det gradvisa förfallet som är det värsta? På Vetenskapsradion hör jag en geriatriker tala om hur skambelagt det är, och hur konsten kan hjälpa oss att hantera detta.

Jag tänker på Ulf Karl Olov Nilssons essäbok Glömskans bibliotek och Jenny Tunedals diktsamling Rosor, skador från härom året, och för den delen Maj Fants Att bli mamma till sin mamma.

Och det är klart att skrivande både kan och får fungera terapeutiskt. Anna-Karin Palms bok om sin mamma är en varm och samtidigt skarp bok som går in i dessa motstridiga känslor med öppna ögon.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.