Vikingen – från järnålder till hjälte i Hollywood
Nuförtiden är de frejdigt nyfikna antichauvinister
Publicerad 2021-07-03
1899 publicerade anatomen Gustaf Retzius en bok där han, enligt Anna Lihammer och Ted Hesselbom, påstod att ”det som nu utgjorde svenska folket alltid levt inom Sveriges gränser och att det sedan stenåldern inte skett någon betydande invandring”.
Det var förstås inte sant. Jag kan till exempel meddela att en hel massa ”ursvenskar” i själva verket härstammar från människor som kom till Sverige på 1500- och 1600-talet. I mitt eget fall, råkar jag veta, handlar det om en jättedrös av anmödrar och anfäder som invandrade vid den tiden.
Det är inget speciellt med det. Folk kom från bland annat Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike och inte minst nuvarande Finland, vars befolkning Retzius med hjälp av skallmätningar försökte bevisa var av utomeuropeiskt ursprung. Man kan tillägga att de (förmodligen) första romerna anlände till Sverige vid ungefär samma tid, men Retzius räknade givetvis inte romer som svenskar, och inte samer heller trots deras långa historia i landet.
1500-talet är ju länge sedan, men det är ändå väldigt långt efter stenåldern. Grejen är att det på sätt och vis inte spelar någon roll, för föreställningar om svenskhet och andra nationaliteter tar sällan hänsyn till fakta. Den som likt Retzius söker ett folk med stenåldersrötter i fosterjorden tenderar att på ett eller annat sätt (upp)finna ett sådant.
1500-talet är också rätt långt efter vikingatiden, som enligt traditionell definition började med anfallet på klostret i Lindisfarne år 793 och slutade med slaget vid Stamford bridge år 1066. Det är en era som, med vikingen själv som fixstjärna, verkligen är impregnerad av idéer om svenskhet, nordiskhet, ”folksjäl” och så vidare.
Det är de idéerna som Lihammer och Hesselbom, arkeolog respektive grafisk designer och tidigare museichef, utforskar i Vikingen. En historia om 1800-talets manlighet. Boken är lite kackigt skriven, med ett övermått av ofullständiga meningar och folk som ”väljer” att göra saker hela tiden, och maskulinitetstemat känns ibland övertydligt och förnumstigt påklistrat. Men det gör inte så mycket, för här finns mycket spännande fakta och tankegångar som pekar in i samtiden.
Vikingens framgångssaga som nationalsymbol inleds i början av 1800-talet, i kölvattnet av mordet på Gustav III. Sveriges tid som stormakt är nesligen över. Efter en del turer träder den franska revolutionssoldaten Jean Baptiste Bernadotte in på scenen och blir kung Karl IV Johan. Han har ju inte ärvt makten som tidigare kungar, utan behöver skapa en annan sorts berättelse om sig själv i egenskap av härskare.
Snabbt blir han kompis med medlemmarna i Götiska förbundet, som fungerar som ett slags pr-byrå för en historia om Sverige och svenskarna byggd på isländska sagor. Erik Gustaf Geijer är medlem och skriver de odödliga dikterna ”Odalbonden” och ”Vikingen”.
Den inspirerade kungen hittar en berättelse ur Snorre Sturlassons Heimskringla som parallell till sin egen historia. Där kommer självaste asaguden Oden söderifrån till Norden och efterträder en barnlös kung - precis som Jean Baptiste Bernadotte! Han lanserar också sig själv som folkets kung, placerad på tronen för sina meriter.
Det fornnordiska, definierat som vikingatiden, förblir sedan ett centralt tema i den svenska självbilden och nationalismen. Insikten om hur seglivad Götiska förbundets historieideologi blev är nästan chockerande. Dagens lobbyister och tankesmedjor kan bara drömma om att lyckas skapa så kraftfulla symboler, som samtidigt är så anpassningsbara.
Lihammer och Hesselbom skildrar övertygande vikingens transformationer genom tiden. Han – så långt alltid en han – stegar bredbent in i industrisamhället fylld av individuell handlingskraft, lika driftig som folklig. På 50-talet, efter Andra världskriget och björnkramen från nazisterna, äreräddar amerikanerna honom som filmhjälte i Hollywood. En kommersiell period som reklamstereotyp inleds.
Kommer vikingen och hans värld att överleva dagens högernationalistiska kidnappning också? Det finns i alla fall motbilder. I och med kommunismens sammanbrott och EU:s expansion blev en gemensam europeisk historia i ropet. Vikingen har kommit till heders i ännu en ny roll: som vittberest europeisk kosmopolit.
Han kan också numera vara en hon, när forskningen har intensifierats och sådant som präktiga kvinnogravar fulla av dyrbarheter har tillåtits att skriva om historien om vikingatiden.
Det är i den här formen jag har mött vikingarna de senaste åren, på museiutställningar och i arkeologiska tidskrifter. De är sköldmöer, elitsoldater och handelsfolk, och de kan bära både kristna och muslimska symboler runt halsen samtidigt som de håller sig med de gamla gudarna till husbehov.
Vikingarna framstår mer och mer som någon sorts frejdigt nyfikna antichauvinister, och jag tror ju att den historien om dem är mer sann än de tidigare. Men jag kanske bara är ett barn av min tid. Om det är något som Lihammer och Hesselbom visar med sin bok, så är det att historieskrivning aldrig är fri från ideologi.
