Sonnevi strävar mot det omöjliga
Magnus Ringgren om en poesisamling där allt ska med
Publicerad 2017-05-11
RECENSION. Synen på Göran Sonnevis poesi har växlat genom decennierna. Först tillhörde han det knappt synliga avantgardet, nära 60-talets konkretism. Sedan, med början i den berömda Vietnamdikten 1965, växte han till centralfigur i den politiska poesin. Dikterna blev dock allt längre och mer metafysiska, försökte gripa om hela universum, hela människovärlden, hela själen.
”Vad vill du se? / jag vill se allt” står det i den nya boken Sekvenser mot Omega. Sådant går inte att göra ideologi av, och han har blivit allt svårare att prenumera på för olika sorters vänster. Han tänker själv, och det är ju vänstern inte så van vid. Inte högern heller för den delen.
De väldiga visionerna är kvar, men han kan också säga: ”jag är i tafatthetsspråket”. Allt ska med, också stammandet och osäkerheten. Sekvenser mot Omega innehåller bara 300 sidor (Bok utan namn från 2012 hade 800). Den är i princip kronologiskt ordnad från 2014 till 2016. De långa dikterna – som en stadig dagbok mellan de gnistrande fragmentariska dikterna – har geografisk ort: Ormöga på Öland, Koster, Istanbul, hemma i Stockholm. Dateringarna följer det kristna (och i ett fall det judiska) året när de inte tar tag i solens och månens gång.
Månen älskar han, han ser den helst över havet från Ölands östkust. Texterna från Ormöga är de ljusaste i boken. Växter, fjärilar och fåglar blommar rikligt på dikternas alvar/allvar. Något slags ordning i överflödet ger ändå denna tidsordning och denna linneanska artrikedom, ett fäste i världen. Det kan behövas.
”Vi dansar avgrunden Vi dansar avgrundens brand Som var det Paradisets brännugn”. Det inre trycket är enormt. Sonnevi är jämnårig med Förintelsen, och hur folkmorden rört sig över jorden i historien och i hans egen tid är ett av hans huvudteman.
Han grälar med Ezra Pound och Martin Heidegger, författare med alltför nära relationer till fascismen. Hans egen ångest kommunicerar med världens ångest. När fullkomningen är nära byter den förtecken och blir en världsbrand.
Diskussionen kring politik, estetik och metafysik är avancerad, och jag kan inte alltid hänga med. Det gäller framför allt de naturvetenskapliga och matematiska begrepp som Sonnevi ständigt återvänder till. Jag har en misstanke – kanske inte särskilt välgrundad – att de numera förvandlats från vetenskap till poetiskt förvandlingsbara metaforer, och att det inte skulle ge så mycket att slå upp dem ens på Wikipedia. Konkretionen och färgerna är starkare i floran och fågelboken.
Metafysiken är intressantare än fysiken. Sonnevi säger uttryckligen att han inte är kristen, men att vara troende innebär inte i första hand fasta övertygelser om dogmer eller en särskild sorts känslorus.
Tron är språk, symboliska handlingar, moral bortom lagarna. Han tänder ljus vid allhelgona och advent. Han tänker på väntan och ankomst inför julen. Död och liv spelar mot varandra vid påsk. Han rör sig i en kristet färgad språkrymd, utför de rituella gesterna.
Om man ska vara ärlig måste man säga att den religiösa klangvärlden för längesen överflyglat den marxistiska hos Sonnevi. Eftersom kunskaperna om teologiska ting numera är så usla är det få av hans läsare som upptäckt det. Ett par exempel: ”Sekvens” är inte bara en vetenskaplig term utan också en liturgisk – Dies irae i dödsmässan är en sekvens. Och den nya boken avslutas med ordet ”Sela”. Det förekommer i Psaltaren, ingen vet vad det betyder, men det signalerar högt och tydligt ”psalm”.
”Skriv det du inte vet” antecknade Sonnevi i de sena tonåren. Det är precis det han gjort fram till i dag. Hans kunskapstörst är enorm. Hans mod att tänka tvärtom likaså, hans kärlek till den lilla och den stora världen. Han strävar ännu mot Omega, den omöjliga sammanfattningen. Han ger sig in i Plenum, den oändliga mängden av röster som ljuder från alla tider. Ingen vet hur det slutar – i psykos, i dikt? ”Styråran av vatten / vilar i vattnet Hård som diamant”.
