Romernas helvete
Uppdaterad 2016-04-13 | Publicerad 2016-04-12
Fredrik Persson-Lahusen läser ett varnande reportage från antiziganismens Tjeckien
Romernas elände påminner om att Europa inte är den öppna och toleranta kontinent som högtidstalen hävdar, men ”flyktingkrisen” har ställt deras utsatthet i skymundan. Det är olyckligt, särskilt som samma nationalistiska logik kringskär rättigheterna för både romer och mer långväga migranter. Därför är Hynek Pallas bok om förföljelsen av de tjeckiska romerna i ljuset av den moderna nationalismen viktig.
Den första tjeckoslovakiska republiken ses ofta som en kosmopolitisk och demokratisk förebild, men romerna var redan då en utsatt grupp. Tjugotalet fylldes av pogromer och repressiv lagstiftning. Särskilda id-kort utfärdades och efter Münchenavtalet 1938, och den tyska annekteringen av Sudetlandet, stegrades förtrycket ytterligare.
Antiziganismen var alltså redan aktiverad och Porajmos (det nazistiska folkmordet på romer) i Tjeckoslovakien blev närmast total. Att tjeckiska myndigheter administrerade läger och profiterade på tvångsarbete talas det alltjämt tyst om, vilket Pallas framför allt ser som följden av kommunistregimens ovilja att erkänna etniska offergrupper. Man bör dock minnas att nationell sammanhållning och kallt krigande också i Västeuropa länge var långt viktigare än historisk räfst och rättning.
Med Efterkrigseuropas nya politiska geografi förändrades romernas villkor. Samtidigt som det nya Tjeckoslovakien skulle byggas tvångsförflyttades miljontals tyskar. Behovet av arbetskraft blev skriande. Överlevarna strömmade från den slovakiska landsbygden för att inta städernas industrier och baracker. Mellankrigstidens repressiva lagar revs upp.
Fördrivningen av tyskarna gjorde Tjeckoslovakien till en officiellt monokulturell stat, samtidigt som regimen ströp civilsamhällets självständighet för att kunna detaljdirigera medborgarnas liv. Resultatet blev en auktoritär assimilationspolitik och snart nog återkom de gamla lagarna i ny språkdräkt.
Romerna flyttades likt livegna dit mankraften bäst behövdes, barn tvångsomhändertogs och 1971 inleddes steriliseringarna. Under hela det kommunistiska styret var romerna ”en minoritet som i juridisk mening inte tillåts existera, men som ändå underkastas särskilda åtgärder”.
När regimen rämnade hösten 1989 hoppades många på en romsk vår. Romerna blev nationell minoritet. Det flaggades och dansades, men den verkliga förändringen uteblev. Att staten nu skulle hålla fingrarna i styr förvärrade den sociala situationen. Samtidigt utmålades romerna som fiender till det tjeckiska folket efter nynationalistiskt mönster.
Så här rakt skriver inte Pallas. Målande redogörelser för reportageresornas möten och miljöer gör dispositionen rörig och reser frågetecken. Anslaget till trots diskuteras aldrig den tjeckiska nationalismen i detalj och ibland blandas begreppen stat och nation samman på förvånande vis.
Pallas – en mycket läsvärd kulturskribent och disputerad filmvetare – hade vunnit på att fördjupa sin framställning av det förflutna. Ett par rader om hur romer har behandlats i andra länder hade gjort det lättare för läsaren att förhålla sig till det tjeckiska fallet. Historikern Jan Selling har exempelvis visat att också den svenska staten fram till femtiotalet riktade repressiv antiziganism mot romerna, för att därefter bedriva paternalistisk assimilationspolitik.
Metodens fördel är att Pallas målar fram en lika levande som svåruthärdlig bild av romernas tillvaro i dagens Tjeckien. De ghetton, murar och mordbränder som flimrat förbi i telegramform framträder nu i helvetisk helfigur.
Ingående skildras det segregerade skolsystem som cementerar utanförskap, och romska aktivisters kamp för rätten till utbildning.
Flera av Pallas intervjuer kretsar kring frågan om den som bildar sig, byter bostadskvarter och hellre lär barnen engelska än romani (eller längtar tillbaka till tiden då jobb och bostad var tryggad) också sviker sin bakgrund. Själva antydan om att individen har ett ansvar för ett specifikt kollektivs kulturella fortlevnad andas inkrökt nationalism.
Samtidigt ger diskussionen viktig information om det tjeckiska majoritetssamhällets syn på romer. Den som talar verserat och besitter universitetsbetyg sägs per definition inte kunna vara ”zigenare”, men är på intet sätt skyddad mot rasism. Uppfattningen att romerna bär på en uppsättning bestämda beteenden är så utbredd att politiker utan närmare precisering talar om ”oanpassade medborgare”. Som om klassresan vore möjlig för var och en som tar sig i kragen.
”Ja, hur gör man egentligen för att behålla sitt romska jag och samtidigt fortsätta ses som en människa?” Så länge skribenten Renáta Berkyová frågar sig detta – så länge antiziganismen är samhälleligt allmängods – är det blott herrefolksfasoner att ställa romer till svars för sin situation. Att påminna om detta är absolut nödvändigt, också i ett svenskt sammanhang. Därför är Pallas bok, anmärkningarna till trots, angelägen läsning.
