Spot on – eller inte?

Nils Forsberg om humorn i Nina Hemmingssons verk

De är kvinnor som gör och säger vad som faller dem in. Ingen kommentar är för låg, ingen tanke är fel, ingen känsla för ful. De är inte direkt intagande i övrigt heller, grova och formlösa med dålig hållning och bokstavligen tom blick.

”Jag är precis den tjej du vill ha, jag lovar, kom och ligg med mig nu” står det på en teckning, där Nina Hemmingssons svartvita signaturgestalt, den mörkhåriga kvinnan med ögon utan pupiller, sitter med rosa läppar och en liten skymt av ett lika rosa kön. Rakt på och desperat utlämnande, typiskt Hemmingsson.

Spot on på alla plan, men fan vet om det är så roligt egentligen?

För det är något med ålder och själslig svärta. Jag har ­inte läst Charles Bukowski sedan gymnasiet, men jag minns att oj, vad vi tyckte han var kul. Till och med i den tragiska uppväxtskildringen Min oskuld och Pearl Harbour lyckades mina vänner och jag fokusera på de drastiska formuleringarna mitt i all misshandel, mobbning och terror.

I själva verket var dråplig­heterna bara tillfälliga ljusglimtar i ångestbearbetningen.

Det blir lite samma sak att se Nina Hemmingsson i storformat på Bror Hjorths hus i Uppsala. Kanske kräver galghumor sin ungdom. När man är full av tillförsikt och hela ­livet breder ut sig framför en verkar tankar på tillkorta­kommanden bara absurda, då går allting att skratta åt. 20-åriga läsare som ser utställningen kommer att tycka att den är jättefestlig. Vänta bara några år så får ni se.

Hemmingsson har sedan debuten 2004 etablerat sig som en av de stora svenska serieskaparna. På utställningen ­visas ett urval av teckningar från hela hennes karriär, med tonvikt på de senare åren. Bortsett från ångestkänslan som sprider sig när så mycket svartsyn samlas så här, blir några saker tydliga.

En är hur färdig hon var som konstnär redan då hon debuterade, och att de ”enrutingar” som hon mer och mer ägnat sig åt (och publicerat till exempel här på Aftonbladets kultursida) bara är en ­logisk utveckling. Det behövs inte någon dramaturgi. Den koncentrerade klarsynen spetsat med några droppar satir ryms i en enda bild med en kort text.

Hennes stil är kodad på ett sätt som brukar kallas manligt. Det gäller de grova och klumpiga linjerna (som förstås är högst medvetna), men framför allt avsaknaden av självcensur hos hennes ­figurer. Jämför med en annan av den svenska seriekonstens stora, Gunnar Lundkvist som Hemmingsson gjorde en bok tillsammans med häromåret. Hans figurer gör tvärtom (typiskt kvinnligt, brukar det ­sägas) – vänder sin oro inåt, stänger in sig i sina glåmiga lägenheter i Hell City med sin ångest och kanske en kopp kaffe som sällskap.

Nina Hemmingsson approprierar en lång historia av snubbars snack och attityder och låter sina kvinnor säga saker som ”Okej, han där tycker han är normal, medan jag anser att han är satan själv så om vi möts halvvägs är han väl ett ordinärt jävla rövhål. Får man gå hem nu?” precis när parterapeuten sagt att målet är att de ska hitta redskap för att kompromissa och mötas på halva vägen. Den förskrämde mannen i paret sitter bara stel med uppspärrade ögon.

Det är inte jättesvårt att ­associera till en kvinna som när 1990-talsfeminismen kom, först inte pallade att ­läsa Nina Björk och sedan ­absolut inte hade lust att bli lika städad, saklig och verserad.

”Posten måste fram!”, brukade Charles Bukowskis alter ego ropa i romanen som handlar om hur han bakfull delar ut försändelser för det amerikanska postverket. ”Allt måste ut!”, kunde vara Nina Hemmingssons stridsrop.

Så se utställningen om ni kan. Det är inte samma sak som att bläddra i böckerna. Var beredda på att bli drabbade. Av okontrollerbart skratt om ni är lagda åt det hållet ­eller bara i den åldern – eller av något mycket jobbigare. Jag kallar den ”Panik”, heter utställningen. Just det. Den känslan.

Nils Forsberg
Nina Hemmingsson medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hennes utställning av Nils Forsberg, kritiker i Expressen.