Jakt på en väg ut ur den kontrollerade staden

Festivalen Steirischer Herbst i Graz visar hur städer kan ta konsten på allvar

Publicerad 2021-09-29

Flo Kasearus hästperformance ”Disorder patrol” under konstfestivalen Steirischer Herbst i österrikiska Graz.

Nere på Järntorget i Göteborg syns allt oftare patrullerande ordningsvakter. Sannolikt är de anställda vid någon av de multinationella säkerhetsbolag som blivit så omåttligt populära i hela Europa. I Österrike samsas de globala firmorna med en kommunal variant, ännu inte börsnoterad, så kallade ”Ordnungswache”.

På årets upplaga av konstfestivalen Steirischer Herbst i Graz griper Flo Kasearus hästperformance in i den värld som tillhör just dessa de offentliga rummets nya kontrollanter. I Disorder patrol gestaltas en bataljon ridande poliskaraktärer patrullerandes stadens parker i absurt stora militäriska hattar. Den tokroliga stämningen stryps av de otaliga riktiga säkerhetsvakter som krävts för att uppföra konstverket.

I år bär Steirischer Herbst titeln The way out, vilket anspelar på vägen ut ur pandemin men också till en konst som först och främst tar plats utomhus i det allt mer kontrollerade offentliga rummet. The way out är en passande rubrik för en festival som traditionellt kännetecknats av en avantgardistisk flykt ur den borgerliga konsten och det moderna samhällets krav och konventionella genrer.

Festivalen grundades 1968 som ett svar på den tidens nationalistiska strömningar, och har sedan dess varit ett av de mer inflytelserika konstevenemangen i Europa. På sätt och vis har alltså Steirischer Herbst i över femtio år tampats med frågan om konstens möjlighet att lämna sina institutionella ramar för att upprätta nya relationer till livet och samhället. I denna habsburgska centralort har det varje höst blandats bildkonst, teater, musik och dans tillsammans med en teoretisk och politisk diskussion om tillståndet i världen och konsten.

På bara tre år har festivalen konstnärligt och teoretiskt bearbetat pandemins konsekvenser, samtidens undergångsstämning och dragit i både paranoians och populismens passioner

Titlarna på de senaste årens arrangemang ger en bra bild av hur festivalen utvecklats sedan den ryska konsthistorikern och kritikern Ekaterina Degot tog över rollen som chefscurator 2018: A pleasant apocalypse, There is no society? Individuals and community in pandemic times, Paranoia TV och Popular fronts. På bara tre år har festivalen konstnärligt och teoretiskt bearbetat pandemins konsekvenser, samtidens undergångsstämning och dragit i både paranoians och populismens passioner.

Ett på alla sätt imponerande program av Degots team som nu alltså spelar med begäret till utsidan. Men hur tusan tar vi oss dit i en tid där reaktionära politiska krafter kräver utträde ur liberala institutioner som EU, medan den progressiva vänstern länge har pratat om en radikal exit, en exodus från hela jäkla konkarongen?

Som konsthändelse betraktad ger Steirischer Herbst uttryck för en betydligt mer modest, trevande och reflexiv passion. Lite i stil med de inledande raderna av låten All along the watchtower: ”There must be some kind of way outta here said the joker to the thief. There's too much confusion, I can't get no relief”. Men de olika register av coolhet som genomsyrar både Bob Dylans, Jimi Hendrix och Träd, Gräs och Stenars versioner av låten är i Graz ofta utbytt mot en tragikomisk gimmick-effekt i stil med Flo Kasearus hästburna performancepartrull.

Svenske Lars “Jesus” Cuzner under sitt performance.

Ett annat exempel på detta är svenske konstnären Lars Cuzner, som med sitt uppdressade alter ego Lars ”Jesus” Cuzner drar runt i Graz innerstad och med amerikansk vräkighet försöker få stans rikingar att investera i hans självhjälpsbok ”som inte hjälper”. Cuzners performance osar av desperat hopplöshet i kärnan av den kritiska ironins mörker.

En annan form av hopplöshet, men helt utan absurditetens förmildrande omständigheter går paradoxalt nog igenom hos en konceptuellt mer stram konstnär som Tino Sehgal. När han med verket Situation för första gången flyttar sin koreografi från konstrummets tydliga kontrakt med publiken ut till stadens parker, förvandlas det till ett slags aggressiv formlöshet, vars känslomässiga effekter spelar på samma känsloregister som verklighetens ”Ordnungswache”.

Denna dova grundton blandas upp av bland annat en förvånansvärt upplyftande opera av Dejan Kaludjerovic baserad på intervjuer med barn från olika delar av världen och den ihärdiga optimismen i ett karaktäristiskt monument av Thomas Hirschhorn. Denna gång är det Simone Weils liv och tänkande som i en vägkorsning på gränsen mellan den äldre och den nyare delen av Graz firas med sedvanlig omsorg och trashig precision. Dessutom har Paul B Preciado bidragit med ett lika utopiskt som oemotståndligt kärleksbrev till alla: To all I will love.

Ser man till Steirischer Herbst i sin helhet med dess mängder av sidoprojekt så är det inget snack om att festivalen förblir en ledstjärna för städer som vill ta konsten på allvar i ett allt mer kontrollerat offentligt rum.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln