I Greta Garbo-rummet blir jag svimfärdig

Magnifika utställningen ”Swedish grace” är både förkrossande flott och en god historielektion

Publicerad 2022-03-04

Otte Sköld, ”Baren i Paris”, 1923–1924.

Torsdagen den 24 februari inleds med nyheten om invasionen av Ukraina. Samma dag öppnar Nationalmuseum i Stockholm en ny utställning: den magnifika Swedish grace som tar ett grepp om det svenska 20-talets kulturhistoria via mängder av mästerverk. 

När jag söndergråten besöker den på öppningsdagen möts jag av ett noga uttänkt första konstverk: en olja av Hilding Linnqvist som föreställer en sjukhussal och troligen anspelar på spanska sjukan, den förra dödsbringande pandemin i Sverige. 

Det är ett sätt för de ambitiösa utställarna, med kurator Cilla Robach i spetsen, att upprätta kontinuitet med vår tid. Men eftersom just den här dagen exploderat av en annan, än mer fruktansvärd nyhet än vår pandemi, blir öppningen litet snopen. 


Det intrycket består inte: ”Swedish grace” är förkrossande flott. Kanske beror det på min mentala inbalans, men jag blir bokstavligen knäsvag flera gånger under vandringen mellan väggar och montrar, lyckligt överhopade med det svenska ”glada 20-talets” mästerverk, dock inte några folkliga varianter. 

Kanske påverkas nerverna också av den maniskt loopade Bättre och bättre dag för dag, kupletten med Ernst Rolf från revyn Lyckolandet (1924) som ekar genom rummen och för tankarna till individualistiska självhjälpsböcker och fejkad KBT-glädje. 

Stackars vaktmästare, tänker jag.

Clarence Sinclair Bulls rollporträtt av Greta Garbo, troligen som Grusinskaya i filmen ”Grand Hotel”, 1932.

Det är början på ett Stendhal-syndrom: jag måste svimfärdig sätta mig flera gånger. Det sker i Greta Garbo-rummet, och inför Carl Hörviks sensationella träskåp med förgyllda insidor. Fem eller tio minuter går utan att tankarna går till kriget. Det är ett gott betyg, eftersom utställningen inte handlar om verklighetsflykt utan om humanism och framtidstro. 


”Swedish grace” är ett luxuöst flöde av skönhet och hantverk. Jag antar att namn som Carl Bergsten, Anna Petrus, Carl Malmsten, Otto G. Carlsund och Anna Riwkin får snålvattnet att rinna till i samlarmunnarna. Verken härrör från en tid som trots närheten till första världskrigets och spanska sjukans trauman, och trots ekonomiska svårigheter, andades en ofantlig optimism och människotro, en revolutionär kärlek till kulturen. 

Det är som att inskärpa att man på 1600-talet inte ”problematiserade” rösträtten eller de mänskliga rättigheterna.

Inte för att tiden saknade sina mörka fläckar, vilket påpekas på skyltarna och
i texterna i den maffiga katalogen, bländande formgiven av Annika Lyth, så som rasbiologi och exotism. Några gånger blir de normkritiska brasklapparna löjliga: det är meningslöst att påpeka att man på 20-talet inte problematiserade ”kulturell appropriering”. 

Det är som att inskärpa att man på 1600-talet inte ”problematiserade” rösträtten eller de mänskliga rättigheterna. Och samtidigt, som i fallet med den blivande naziartisten Zarah Leander som dyker upp på foto och i text, sticker det i ögonen att hennes framtida öde inte nämns.


Dock marginalinvändningar. För Swedish grace lyckas utan för mycket pedagogiskt trams skildra en epok präglad av de estetiska spänningarna mellan traditionalister, med gotiska drömmar om romantiska allkonstverk, och modernister, som närmade sig saklighet och funktionalitet och tog inspiration från industrin, arbetarna och demokratins stora genomslag. Och som kan sägas ha vunnit, i och med Stockholmsutställningen 1930.

Carl Hörviks träskåp med förgyllda insidor från 1925.

Utställningen lyfter även fram den internationella sidan av kulturen: främst Paris-svenskarnas vågade aktiviteter med balett och konst. Berlin är mer frånvarande, vilket är synd. Desto större plats tar den moderna kvinnan med sin nya korta frisyr, cocktails, studier, yrkesarbetande och rösträtt.


Under vandringen är det påfallande att det inte bara rör sig om en uppvisning av mycket av det läckraste som det svenska 20-talets konst, film, fotografi, hantverk och formgivning har att erbjuda. Det är en god historielektion, det är underhållning, det är festligt och tankeväckande.

I det svenska 1900-talet finns ett långt märkvärdigare kulturarv än vikingakrigarnas.

Utställningen skojar rentav. Som när Uno Åhréns undersköna damtoalettskåp med intarsia ställs mot en avskalad, funktionalistisk variant av Le Corbusier; skylten påpekar att den svenska konstnären vid åsynen av det senare skämdes och tyckte att alla onödiga dekorationer och estetiska krumsprång var ”äckliga”. Så sker övergången från skönhet till instrumentalism. Frankfurtskolans gamla tänkare skulle se det som förberedelserna för totalitarism och social ingenjörskonst.


Om det tillåts att slutet på utställningens berättelse avslöjas, består det av ett närporträtt av den mäktiga Amerika-kryssaren M/S Kungsholm, inklusive objekt från skeppet. Detta var lika mycket ett allkonstverk som stadshuset, stadsbiblioteket, konserthuset och biografpalatsen i Stockholm. Och det är en avgrund till Tele2 Arena.

Trots att det svenska skeppet inte sjönk under sin storhetstid, kommer jag inte ifrån en association till Titanic. Vi vet ju vad som följde på det glättiga 20-talet, där man festade som om det inte fanns någon morgondag.

Desto viktigare att utställningen tillåter sig att lyfta fram den onyttiga skönheten och fredliga internationalismen.

I det svenska 1900-talet finns ett långt märkvärdigare kulturarv än vikingakrigarnas. Det är genomkorsat av influenser från hela världen, det är modigt, humant och nödvändigt.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.