García har skapat en plats för visioner

Ulrika Stahre ser Tensta konsthalls sommarutställning

Publicerad 2018-07-23

Installationskonst som inspirerar till tankar. Varför slutar trappan innan den når taket?

Tenstas tunnelbanestation ingår i den stora konstsatsning som gjordes främst på blå linjen, och utfördes av Helga Henschen 1975. Den är positiv, fylld med
citat om fred, solidaritet, kärlek. Elise Ottesen Jensens ”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus” kan man stå och läsa om och om igen i väntan på t-banan mot Kungsträdgården.

Jo, det är positivt, men jag har ändå alltid blivit provocerad av den förnumstiga, lite självgoda tonen. Det där ljuset är inte alla förunnat att kunna få fyr på.


När Tensta konsthall nu visar Dora Garcías tolkning, visualisering eller aktivering av Aleksandra Kollontajs (1872–1952) tänkande är det som om tunnelbanestationen flyttat upp en våning. Utställningen Röd kärlek består av tre synliga delar: ett rött golv, en trappa och en ”bur”. Buren är inspirerad av Kollontajs arbetsrum, den ryska revolutionären och diplomaten, som kämpade för en socialism innefattande jämställdhet och kvinnlig frigörelse. Inte minst sexuell, Kollontaj var vid sidan av Emma Goldman den som under det tidiga 1900-talet betonade kärlekslivet som en faktor för sann revolution.


Utställningen, med sitt röda torg, är tänkt som bas för seminarier och diskussioner, både planerade som det i samarbete med Konstfack i våras, och spontana. En plats att tända det där ljuset i mörkret med andra ord. En plats för visioner där en bättre värld kan göras möjlig.

Det Kollontaj arbetade med att ringa in kallas i dag intersektionalitet – hur olika maktrelationer vävs in i varandra. På så sätt är hon aktuell, och Dora Garcías verk – en spelplan, en scenografi, en symbolisk installation – är öppen. Ändå kan jag inte låta bli att tolka skuggorna från buren som en sorts fängelsegaller, hårda, smala linjer. Är kanske hela idén med att sitta och diskutera, skriva, tänka, vid ett bord bara en chimär, en återvändsgränd? Och varför slutar trappan innan den nått taket?

En osäkerhet är inbyggd i verket. Möjligen en uppmaning, att bryta upp. Det går till exempel att öppna buren, att förändra arkitekturen. Spelplanen är inte statisk.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.