Nazistens färgfest på Waldemarsudde

Uppdaterad 2015-03-11 | Publicerad 2015-03-10

Bländande och passionerade verk av nationalisten Emil Nolde

Emil Nolde 1929. Foto: von Minya Diez-Dührkoop

Emil Noldes (1867–1956) liv och verk är mer än många andras en fråga om gränser: han levde nära dansk-tyska gränsen, i Seebüll, han målade i den expressionistiska traditionen, men också nära en mer romantisk sagotradition. Han var nazist samtidigt som hans verk klassades som Entartete Kunst, alltså den konst nazisterna ansåg ”urartad”, degenererad. Ett femtiotal av hans målningar, akvareller och grafik visades på den ökända utställningen i München 1937, då publiken bjöds in att förfasas.

Just detta senare paradoxala faktum har först de senaste decennierna börjat bli uppenbart. Så sent som i slutet av 1980-talet kunde Nolde fortfarande omskrivas som offer för naziregimen. Men genom bevarade brev är det nu uppenbart att han genom större delen av 1930-talet försökte komma in i den nazistiska stugvärmen – genom att bland annat betona att hans konst anknöt till en germansk urkonst, och genom att baktala judiska personer i konstvärlden.

När Nolde nu ställs ut på Waldemarsudde är det i sällskap av en gedigen katalog som bland annat fokuserar på relationerna med naziregimen. Och visst är det intressant hur det faktiskt fanns en strid i den nazistiska toppen om det ”rätta” estetiska uttrycket. Till slut blev den klassicistiskt inspirerade konsten (Hitlers favorit) den godkända, medan alla modernistiska stilar betraktades som mindervärdiga, primitiva, antinationella.

Nolde, med sitt expressionistiska färgarbete, belades 1941 till och med yrkesförbud. Han fick bara arbeta privat och inte sälja något av sin konst. Under denna period mitt under kriget blir hans kanske mest intressanta måleri till: de så kallade ”omålade bilderna”. Fantasier, färger som exploderar i ansiktet på betraktaren. Det finns en sinnlighet i dessa små ganska anspråkslösa verk, de associerar över genregränser. Till musik, mat, fest.

På Waldemarsudde visas flera närapå hypnotiskt intensiva verk: solrosor, havsmotiv. En serie Martyrskap. Det är enkelt att glömma konstnärens politiska historia.

Men frågan är ändå hur ”Nazist-Emil” någonsin ska kunna bli en konstnär vilken som helst igen. Hur avläsa bilden av juden i till exempel Martyrskap II? Skrattande människor i samförstånd, i bakgrunden Kristus på korset. Till höger i förgrunden en man som gör tummen upp. Han har lätt orientaliska drag, och ingår i den bildtradition som avbildar judar som rödhåriga – idéer som har funnits länge, inte minst uppenbart i seden att låta Shylock bära röd peruk i Shakespeares Köpmannen i Venedig.

Juden som skrockar åt korsfästelsen, visst är det en antisemitisk kliché. Den var troligen helt rätt i tiden: 1921 ifrågasattes knappast den här typen av skildringar, och nu snart 100 år senare kan vi knappt förstå dem längre. Det är som om de konserverats i en tidskapsel.

Målningen är liksom brant: avståndet mellan den lite klaustrofobiskt fullpackade förgrunden och den platta, ödsliga bakgrunden med den ensamme Kristus, är stort, både rumsligt och emotionellt. Martyrskapet är inte bara korset, spikarna, övergivenheten – det är människorna, den skrattande byn. Passionsmysteriet får inte plats i en värld av yta och självgodhet. Nolde blir här en disharmonisk moralist.

Men är det möjligt att tycka om hans konst, ändå? Som det kan vara möjligt att njuta av Roman Polanskis filmer? Mitt svar är ett tveksamt ja. Trots att han var nationalist i en tid då nationalismen var farligare än någonsin (kanske är den alltid det), hade större delen av hans bildskapande ingenting med vare sig ideologiproduktion eller politik att göra.

Det är Stiftung Seebüll som låter delar av samlingen ge sig ut på turné. Nästa stopp är Göteborgs konstmuseum. Urvalet verk är brett, men utan några riktigt stora nummer. Det gör nu ingenting, desto mer utrymme får det som gett utställningen dess titel: stormarna, färgerna, passionen.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln