Förföriskt, för mycket och glassigt sexigt
Men tiden har kommit ikapp Pierre et Gilles – de är inte lika översvämmande camp längre
Uppdaterad 2022-02-15 | Publicerad 2022-02-13
Nakna vackra unga män i klassiska poser, insnärjda i nät, maneter, fiskar. Det glittrar, inte bara om modellerna utan om allt: ramarna, färgerna, ljuset.
Det franska konstnärsparet Pierre et Gilles, fotografen Pierre Commoy och målaren Gilles Blanchard, har arbetat tillsammans sedan de träffades 1976. De slår inte det brittiska paret Gilbert & George som arbetat samman sedan 1967, och egentligen saknas utöver det ofattbart långa tidsperspektivet reella likheter mellan dessa.
Där britterna ofta är storslaget provokativa, arbetar Pierre et Gilles med drömmar, ideal, fantasier. Allt som kan få betraktaren att känna lycka och längtan. På Spritmuseum visas nu ett litet urval verk, varav några helt nyskapade. Temat är marint, knutet till platsen – Spritmuseum är inhyst i ett före detta galärskjul på Djurgården, där flottans fartyg förvarades – och utställningen är uppdelad i över respektive under vatten.
Pierre et Gilles arbetar alltid med scenografier där modellerna får befinna sig. Det är en typ av ateljéfotografi som på ett sätt ligger nära det tidiga porträttfotografiet där fotografen ofta ställde upp en mer eller mindre exotisk bakgrund för att göra fotografierna lite mer spännande. Pierre et Gilles skapar bara ibland just porträtt men de skriver ändå in sig i en lång fotografihistorisk tradition, som i sin tur gränsar till äldre tiders tableaux vivants.
Vi kan känna igen deras verk var de än befinner sig, det är för mycket, förföriskt, sexigt på ett glassigt sätt. Man kan tänka 80-tal, den brytningstid då yta betydde allt, homosexualitet fortfarande var kittlande och hemlighetsfullt och den goda smaken fanns att göra uppror mot.
Fotografierna får en sista efterbehandling av Gilles, som målar till och förstärker detaljer. Deras konst är alltså något av en hybrid – scenografi, fotografi, måleri – och väldigt analog.
När jag möter deras hamnbilder, lika drömska som råa, väcker de exakt den längtan de är tänkta att väcka. Det är en kulturellt betingad längtan, tänk filmer, till miljöer som knappt finns längre och som aldrig varit så coola som de sett ut att vara. Hamnen, i verkligheten en plats för hårt arbete, i drömmen symbolen för resan bort, håller ställningarna i verken. Modellerna, männen och kvinnorna, är lika vackra som vanligt och fyller ut de populärkulturella schablonerna – femme fatalen och den homosexuelle matrosen.
Det är lättare att känna igen sig i världen ovanför vattenytan. Under ytan-delen visar en mer aktuell och fantasieggande samling verk. Här går det för all del att skymta ett miljöengagemang, för medan färgerna sjunger är uttrycket sorgset. Men dessa verk når ändå inte så långt, det blir enahanda. Å andra sidan är de mer igenkännbara som verk av Pierre et Gilles, för utställningen som helhet är inte lika översvämmande camp som jag hade väntat mig. Tiden har kommit i kapp det franska överdådet.
