Konstvärlden framstår som alltmer bisarr

Covid och klimatkrisen ställer nya krav

Publicerad 2021-06-30

I Kaouther Ben Hanias film ”The man who sold his skin”, oscarsnominerad men ej prisad, skildras i satirens form den internationella, pengastinna, tillgjorda konstvärlden. Filmen kan påminna om Ruben Östlunds ”The square”, som mer ingående porträtterade den tomma ytan, flosklerna, manéren.

Den syriske flyktingen Sam lever i Libanon och vill ta sig till Belgien och Bryssel, där hans älskade bor. Via konstintresse och gratisätande på fascionabla vernissager kommer han i kontakt med en konstnär som tatuerar in ett schengenvisum på hans rygg. Han blir ett konstverk, en vara som nu kan förflytta sig fritt i världen.

Filmen är rätt tydligt inspirerad av den belgiske konstnären Wim Delvoyes verk ”Tim”, från 2006. Också Tim (vars namn som människa och inte konstverk, är Tim Steiner) är tatuerad på ryggen och visas upp i olika konsthallar. Det verket anknyter inte till flyktingkris, Steiner är en tatuerare från Zürich, men det är en tydlig förebild – en levande människa förvandlad till säljbar konst. Hans skinn är bokstavligen sålt, och ska tillfalla den konstsamlare som för tillfället äger ”verket” när han dör.

Någon riktig frihet är svår att uppnå som konstverk. Och självklart blir filmens Sam som vara inte fri. Han måste, som ”Tim” visas på utställningar, sitta tyst och bli betraktad av alla. Han säljs vidare, blir en del av den penningstinna konstekonomin. Hans skapare går vidare till annat. ”The man who sold his skin” är till sin underliggande tematik främst en kärleksfilm, så här slutar referatet. Det som är spännande här är hur konsten, ekonomin och flyktinglivet framställs.

Konstvärlden beskrivs som snobbig och känslokall, men framför allt cynisk. Idén att göra konst av det faktum att en flykting kan bli ett levande konstverk och därmed friare än som människa, är förstås genialisk. Den pekar ut Europas stängda gränser, kommodifieringen av mänskligt liv. Samtidigt som det färdiga konstverket förstärker det som skulle kritiseras. Eftersom konstverket både fungerar som avsett – Sam får ju resa som han ville – och inte alls fungerar – det förändrar ingenting i sak, svårigheten för flyktingar är kvar, liksom varuifieringen.

Filmen problematiserar konstens makt. Och den är starkt knuten till sin ekonomi, i sin tur knuten till globala kedjor av aktörer. Att en flykting med ett schengenvisum på ryggen får symbolisera den globala konstkulturen blir helt rätt efter 2015.

Jag tänker på filmen när jag läser Maria Linds konstintroducerande bok ”Konstringar” (Natur & Kultur). Den har hittills mötts av ljum, rentav sarkastisk kritik. Fredrik Sjöberg valde i Svenska Dagbladet att göra sig lustig över konstinriktningar han inte vill begripa, Therese Bohman slog ner på en konsthistorieskrivning hon inte tycker om.

Själv tycker jag att Konstringar är en pedagogisk, hyfsat läsvärd men förstås subjektiv introduktion till samtidskonsten. Inga särskilda krusiduller, språkligt mindre intressant, men oväntat lättillgänglig.

Ofrivlligt pekar dock ”Konstringar” ut det som nu, med klimatkrisen och covid-19 alldeles inpå vår hud, framstår som helt bisarrt. De många resorna som de internationella utställningarna kräver, framställs i förbigående. Med självklarhet måste en resa till Australien göras för konstnär X är så spännande, medan konstnär Y har setts på utställningar i New York, Jekaterinburg, Tokyo. Ungefär så.

Konstvärldens totala gränslöshet blir aldrig så tydlig som när vi nu har levt och fortsätter att leva begränsat. Nej, de flesta av oss behöver inte tatuera in ett visum på ryggen för att få resa. Men begränsningarna är många även under normala betingelser – ekonomi, klimatskam, tid. Det är något som skaver alltmer med den kulturkritik som ändå är samtidskonstens väsen, och det system den är fast i – skenande auktionspriser, konstsamlingar i hangarer på flygplatser, glassiga mässor.

I ”The man who sold his skin” blir denna dubbelhet uppenbar och, liksom i ”The square”, något att förfasa sig över. Men det är ändå lite för enkelt. Till skillnad från litteratur, som fortfarande för det mesta både tillkommer och konsumeras i ensamhet, och som kan översättas och läsas frikopplad från sin upphovsperson, är bildkonsten beroende av närvaro, av ett socialt sammanhang.

En närvaro som kan vara en tatuerad rygg, flyktingar och migranter som deltar i Olafur Eliassons workshop på Venedigbiennalen, en Maria Lind som måste resa kors och tvärs. Bildkonstens splittring får vi kanske leva med. Liksom vi får leva med att samtidskonstens värld just därför är ett tacksamt mål för satir, såväl trubbig som skarp.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.