Postkubist, javisst! Knutson Tzaras måleri är en fröjd

Camilla Hammarström ser en ojämn men viktig utställning av bortglömda verk

Publicerad 2019-04-19

Greta Knutson är mest känd för eftervärlden för sitt äktenskap med Tristan Tzara. Hon befann sig i händelsernas cent­rum i Paris avant­garde på 1920-talet och bidrog när surrealisterna gjorde sina kollektiva teckningar vilka i dag visas på museer världen över. 

Men Greta Knutson förhöll sig i själva verket ganska svalt till surrealisternas program. Hennes eget måleri var vid tiden postkubistiskt och präglat av utbildningen hos André Lhote, som stod för en mer moderat tolkning av kubismen. Han lämnade aldrig det föreställande och verklighetsanknutna, kompositionerna var klassiskt uppbyggda och lagom uppbrutna i formerna så att man fortfarande kunde identifiera motivet.  

Under sin karriär, fram till 1960-talet, ställde Greta Knutson ut med jämna mellanrum i Sverige och fick ett gott mottagande. I Frankrike var det svårare att göra sig gällande som skandinav.


Martin Sundberg frågar sig, i den utmärkta bok som ges ut i samband med utställningen, om det kan finnas någon förklaring till varför hennes konst glömts bort. Han konstaterar att de verk som finns i museisamlingar i landet inte exponerats, vilket kan ha bidragit. En annan förklaring är att Greta Knutson inte var någon ”ren” modernist. Från och med 1960-talet tog hennes måleri en annan, mer figurativ riktning. 

Jag tror det ligger någonting i att Knutson inte konsekvent höll sig till ett uttryck, men en förklaring är också att hennes kursändring inte gav så lyckade resultat. De figurativa bilderna från 1970-talet är märkliga. Konstnären har velat gå tillbaka till måleriets rötter och använda sig av skiktmåleri, vilket hon inte lyckas särskilt bra med. Motiven är en form av bondidyller. Senare tillkommer även surrealistiska alster som inte är särskilt väl utförda. Det känns lite sorgligt med den här rörelsen från osviklig skicklighet till valhänt sökande.

Att se Knutsons postkubistiska måleri är emellertid en fröjd. Det tycks genomfört med en oerhörd lätthet och målarglädje. Jag fastnar vid en bild av en läsande gestalt vid ett bord med en blomkruka. Här har varje detalj fått en innovativ, närmast lättsinnig lösning. Från blomkrukans mönster och de knorvliga händerna som håller i boken till örats krusiduller. Det är en expansiv konstnär som håller i penseln. 

Det pågår en omförhandling av kanon, där tidigare uteslutna kvinnor återinskrivs i historien. Utställningen med Greta Knutson är en sådan forskningsinsats. Om kanon tidigare favoriserat män med manifest och nätverk, så ser vi i dag hur bilden nyanseras. Historien framstår som mer heterogen. Det behöver inte innebära att en konstnärs hela produktion omfamnas. När det gäller Greta Knutson kan man inte göra det. Hennes främsta verk gör henne likväl till en stark representant för sin tid. 

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.