Surrealistiskt motstånd

Frans Josef Petersson om revolutionära konstnärsgruppen Art et liberté

Publicerad 2018-05-08

Medlemmar och vänner till Art et liberté-gruppen samlade i Konstnärshuset i Darb-el-Labbana, cirka 1945

Den 24 mars 1938 höll den ökände italienske futuristen F T Marinetti en föreläsning i Kairo i egenskap av delegat för Mussolinis fascistregering.

Egypten befann sig i ett tillstånd av stark social och politisk oro. På gatorna marscherade regeringstrogna blåskjortor och grönklädda egyptiska ungfascister. Marinettis föreläsning urartade. Bakom protesterna stod en grupp konstnärer som därefter tog namnet Art et liberté (konst och frihet), och kom att bli ett starkt oppositionellt inslag i egyptiskt kulturliv under åren 1938–1948.


Moderna museets utställning Art et liberté – brytning, krig och surrealism i Egypten (1938–1948) bygger på ett flerårigt forskningsarbete av curatorerna Sam Bardaouil och Till Fellrath, och har tidigare visats på flera europeiska museer. Utgångspunkten är manifestet Länge leve den degenerade konsten! (1938), som blev startskottet för Art et libertés verksamhet som kom att omfatta tidskrifter, förlag och ett antal grupputställningar under de efterföljande krigsåren.

Manifestet var naturligtvis ett svar på Hitlertysklands utrensning av modern konst, men det var framför allt, och detta är utställningens centrala argument, ett svar på en lokal situation där fascister flyttade fram positionerna i det egyptiska kulturlivet. I katalogen polemiserar Bardaoui mot postkolonialismen, som han menar har bidragit till att befästa en missriktad motsättning mellan västerländsk och icke-västerländsk konst. Art et liberté såg sig inte som marginaliserade i förhållande till sina europeiska kollegor, utan tvärtom som en fullvärdig del av en internationell – konstnärligt, politiskt och socialt revolutionär – surrealistisk rörelse.

Fouad Kamel, Utan titel, 1942


Idén om denna konst som en permanent revolution som hela tiden var inbegripen i ett tvåfrontskrig mot inskränkt konservatism, å ena sidan, och radikal nationalism, å den andra, är något som utställningen gestaltar på flera nivåer. Socialt genom att åskådliggöra de informella nätverk och kontaktytor i form av exempelvis tidskrifter och böcker som bidrog till att sprida och utveckla surrealismens idéer. Politiskt genom att framställa de deformerade kropparna hos konstnärer som Inju Efflatoun och bröderna Hassan och Kamel el-Telmisani som ett försök att visa de våldsamma klassmotsättningarna i det egyptiska samhället.

Och, till sist, inte minst estetiskt genom att lyfta fram hur konstnärer som Ramses Younane och Mayo ville utveckla surrealismen genom att blanda personliga uttryck med objektiva inslag ur den egyptiska kulturen. I Mayos målning L’Oiseau (1937) ställs den moderna konstens formella uttryck mot den rika symboltyngden i det faraoniska ögat som svävar mot en blå himmel. Denna ”subjektiva realism” framhålls som en kritik av de allt mer borgerliga, förutsägbara uttrycken hos europeiska surrealister som Salvador Dalí och René Magritte.


Utställningen argumenterar starkt för Art et liberté som en mer socialt medveten form av surrealism. I detta ligger en kritik av de som vill koppla den moderna konsten till europeisk kolonialism. Gruppens främste teoretiker, ovan nämnde Younane, framhöll i en essä efter kriget att modernismen till sina väsentligaste delar var “en revolution mot det europeiska arvet”.

Nazisterna hade helt rätt i att det var en degenererad konst, som byggde på ett orent och gränsöverskridande utbyte mellan kulturer. Vid sidan av att utställningen når långt i att visa Art et liberté på gruppens egna premisser, så är den en viktig påminnelse om detta.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln