Platsen som form
Fredrik Svensk besöker Münsters skulpturutställning
Publicerad 2017-07-11
Hur står det egentligen till med den platsspecifika skulpturen som form? Skulptur Projekte i Münster brukar kallas världens mest inflytelserika utställning för skulptur, med tonvikt på offentlig skulptur i stadsrummet. Var tionde år sedan 1977 har framförallt amerikanska och europeiska män och några kvinnor presenterat nya platsspecifika verk. Vid sidan av Documenta i Kassel och Aten, Venedigbiennalen och konstmässan Art Basel, är Skulptur Projekte med sin alldeles egna inriktning, kontinentens stora konsthändelse i sommar.
När jag vandrar runt i årets utställning med konst av Gregor Schneider, Thomas Schütte och Ayse Erkmen stöter jag på historiska verk av bland andra stjärnor som Susan Philipsz, Rosmarie Trockel, Donald Judd och Ilya Kabakov. I Skulptur Projekte visas helt enkelt vissa verk tillfälligt, andra lever vidare i staden samling och blandas upp med verk från nya upplagor.
Av det fyrtiotal nya verk som presenteras i år, är det inte helt oväntat Pierre Huyghe som både haft bäst förutsättningar och skapat det mest häpnadsväckande verket.
After A Life Ahead tycks ha förvandlat en gammal ishockeyrink till ett tempel över människans arkeologiska begär. Där en gång tyska efterkrigsbarn blev avblåsta för ”hög klubba” har Huyghes brutit isen, och bokstavligen grävt sig ner i jorden. Men denna apokalyptiska utgrävningsplats visar sig snabbt manipulerad med allt ifrån mänskliga cancerceller i högteknologiska mätinstrument till levande växer och smådjur.
Själv kallar han det ett ”tidsbaserat biotekniskt system”. Resultatet är ett verk som drar åt den ideologiska knut som kanske borde kallas ekologisk dogmatism så hårt, att varje konstnär som från och med nu säger sig vilja utmana relationen mellan människa, teknologi och natur kommer att framstå som inlåst av vår tids stora konsensus. Det vill säga den världsbild som delat upp mänskligheten i klimatkramare, klimatförnekare och de som bara kör så det ryker, tar med sig sparbössan och tänker flytta till Mars.
After A Life Ahead tycks föreslå en fjärde väg: låt oss utnyttja konstens ekonomi och förvandla hela jorden till experimentellt medium, en salig röra ur vilken en ny värld kan gro.
Vid sidan av Huyghes grandiosa naturlyrik finns här också två andra viktiga strömningar representerade i skulptural form. Alexandra Piricis har i Leaking Territories koreograferat ett stycke mänsklig skulptur där hennes dansare gestaltar en sökmotor som hittat information om hur långt det är till olika platser och historiska händelser från Münsters stadshus.
En annan del av vår teknologiserade verklighet representeras av Hito Steyerls videoinstallation, HellYeahWeFuckDie. I en av Münsters banker visas en historia om hur Al-Jazari uppfann den första automaten i den kurdiska staden Diyarbakir på 1200-talet och hur det i dag görs försök med robotar som ska ta hand om humanitära katastrofer.
Både Steyerl och Pirici visar på hur frågan om det platsspecifika – som var så viktigt på 1970-talet – luckrats upp och kan inbegripa hela världen och alla tider. Även dess gamla antagonist det vita gallerirummet.
Samtidigt finns i årets Skulptur Projekte många verk som främst kommenterar det lokala. Förra gången bad Jeremy Deller Münsters många (extremt välskötta) kolonilottföreningar att dokumentera sin verksamhet de kommande tio åren.
Resultatet kallar han Speak to the Earth and It Will Tell You och det presenteras i en av lotterna i form av enorma loggböcker. När man bläddrar i dem så är det som om tiden stått stilla. En kongenial kommentar till hur det en gång sönderbombande Münster i dag framstår som en småborgerlig drömvärld långt bort från världens konflikter.
Om Skulptur Projekte en gång skapades som ett alternativ till den gallerispecifika konsten, så bekräftar årets upplaga att vad som utgör platsen, i den platsspecifika skulpturen, förblir en öppen fråga. Så trots att årets upplaga knappast utmanar någon dogm i den samtida konsten, så kanske det just är detta illusoriska avstånd, förstärkt av Münsters karaktär som stad, som utgör dess stora styrka.
