Jesus - juden på korset
Publicerad 2013-03-27
Paradoxen bakom uppståndelsen högaktuell i påsk
Jesus Kristus är en av veckans huvudpersoner. Inom svensk påskkultur är han nästan lika viktig som påskharen och kycklingen Gullefjun. Men vem var denne man som kristendomen räknar som Gud? Det är väl i dag ganska okontroversiellt att påpeka att Jesus inte var kristen utan varmt troende jude. Han tillhörde alltså en religion som den kristna kyrkan senare kom att förfölja och försöka utrota. Åt den religionshistoriska paradoxen ägnas utställningen Juden Jesus, som just nu visas på Judiska muséet i Stockholm.
Om man läser Nya testamentet – vilket människor som kallar sig kristna sällan gör – framgår det tydligt hur djupt förankrad Jesus var i den judiska traditionen.
Jesus kritiserade sin tids religiösa ledare för att de brydde sig mer om kyrkliga ritualer än om rättvisa och barmhärtighet. Men han gjorde det genom att hänvisa till ”lagen”, det vill säga Moseböckerna (Torah), och de gammaltestamentliga profeterna:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” (Matt 7:12)
Jesus var inte ensam om att tolka skrifterna så. I en av Judiska muséets utställningstexter citeras Hillel, en judisk religiös ledare som var verksam några årtionden före Jesus. Han sammanfattade den judiska lagen nästan exakt likadant: ”Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Torah.”
Inom kristendomen har man ofta nedvärderat Gamla testamentet. Även bland moderna och progressiva kristna, eller kanske framför allt bland dem, är det vanligt att man skyller det negativa i kristendomens historia – hatet, intoleransen, folkmorden – på arvet från judendomen och menar att det är först i Nya testamentet som Gud blir snäll. Men man behöver inte leta särskilt länge i Moseböckerna och i profeternas texter för att liksom Jesus, och Hillel, hitta guden som förlåter, som tröstar och befriar de förtryckta.
En av de saker som gör Bibeln så spännande är att den rymmer många olika budskap och gudsbilder. (Den straffande guden som förintar sina fiender i stället för att förlåta dem kan man för övrigt hitta även i Nya testamentet, till exempel i Uppenbarelseboken).
När man glömmer bort Jesus judiskhet missar man mycket av det som är intressant med honom. Bara en sådan sak som att Guds son föds som jude – ett fattigt barn som tillhör ett förtryckt folk. Ett sensationellt budskap som gör att kristendomen skulle kunna vara relevant än i dag.
Jesus vände sig främst till andra judar. Men vid flera tillfällen nämner han icke-judar som goda förebilder, till exempel i liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37), där poängen är att det är viktigare att vara medmänsklig än att ha exakt ”rätt” tro.
Givetvis går det att förvränga det budskapet också. Genom historien har kristna ledare ofta gjort tolkningen att eftersom Jesus är tolerant och kärleksfull mot alla, ska man vara intolerant och hatisk mot dem som inte tror på Jesus.
Nåväl. Om man i stället förespråkar allas lika värde och menar att solidaritet och rättvisa är viktigare än religiös korrekthet, då har man ett utmärkt föredöme i Jesus från Nasaret. Detta oavsett om man tror att han är Gud eller inte.
