Kärleken till bilen är stark men omöjlig

”Burnout” är en utställning om vårt förhållande till samtidens älskade fiende

Publicerad 2022-10-01

Josefine Östberg Olssons verk på utställningen Burnout på Göteborgs konsthall. I bakgrunden syns Kjellåke Gerinders ”Förort”.

En burnout är bland annat att bränna däck genom att bromsa och gasa samtidigt. Skapa friktion för en rivstart. Burnout är också namnet på den nyöppnade utställningen på Göteborgs konsthall. Kanske en provocerande titel och utställning.

Bilen, bilismen, är ju vår tids fiende. Ett bullrande, miljöförstörande, löjligt individualistiskt, skrytigt stycke plåt. Men ack så älskad. Inget tycks gå upp mot att sakta rulla i en bilkö med sin lilla kaffekopp. En plats för ensamhet i farten.

Själv har jag aldrig känt den där omtalade kärleken till bilen, bara till dess tvåhjuliga motsvarighet. Men varken motorcyklar eller vespor kan bygga det där rummet, den där gränsen och avskildheten till andra. Det privata.


På konsthallen öppnar utställningen med Sara Lännerströms verk Motor, en gammal volvomotor (bilkunniga kan säkert attribuera den mer exakt), som försetts med ljudet av regelbundna hjärtslag. Det är ett verk jag tar med mig genom konsthallens salar, enkelt men slagkraftigt – en readymade som väcker längtan till garaget, som kanske värderar återbruket. Detta imponerande stycke kall metall som på intrikata vis kan få världen att både röra sig och, tyvärr, brinna.

Josefine Östberg Olssons verk i den stora hallen är förstås iögonenfallande. Fem stycken halvt demolerade bilar, som från början har hämtats från skroten (fullt fungerande bilar lämnas tydligen där, bisarrt i sig), strippats på i stort sett hela sin inredning, målats av olika konstnärer och sedan deltagit i ett ”Demolition derby”. Sista bilen att fortfarande rulla har vunnit. En fascinerande tävlingsform, eller vad det nu är, vars rester vittnar om lika delar lek och undergång.

Det är mycket som är intressant med detta verk. Att det har skapats för förstörelse – konstverket är på sätt och vis sin egen ikonoklasm. Att själva tävlingen är så anti-allt: vinnaren är nätt och jämnt en vinnare och förresten spelar det ingen roll, vägen dit är allt och den vägen är också löjligt kort. Ytan de tävlar på är så liten att bilarna knappt får plats. Jag associerar till trånga gränder, trånga parkeringsplatser – ställen där det trygga bilrummet blir ett fängelse. Även om buffandet och skuffandet inte leder till total demolering.


I den stora hallen trängs flera verk på väggarna som befinner sig i dialog med de sönderkrockade bilarna. Störst intryck gör lite oväntat Kjellåke Gerinders stora intensiva blyertsteckningar från 1970-talet, serien Förort. Skrotade bilar på hög, människor framför stora anonyma höghus. Det är modernitetens dystopier, sedda för femtio år sedan och nu delvis förverkligade – särskilt när förorten oavbrutet stigmatiseras och ökade klassklyftor förstärks av att rena elbilar är förbehållna villakvarterens tystnad.

Burnout är som sagt mer en utställning om vårt förhållande till bilen än till bilismen. Nio konstnärer delar utrymmet på konsthallen. Hjärtskärande är Linnea Sjöbergs gestaltning av morbroderns död i ett dragrace-lopp. Installationen mixar minnessaker, spårande av olyckans orsaker och ett sorgeverk i form av en väv. Bilens själva våldsamhet speglas även i Oscar Guermouches tre textverk, som lackats på bilplåt. Alla tre är citat ur manifest som skrivits av personer som använt bilen som dödligt verktyg, för att avsiktligt köra ihjäl andra. En incel, en islamist och en högerextremist.

Relationen till bilen växer vartefter utställningens breda tema fördjupas. Ändå är det till motorns hjärtljud jag hela tiden vill tillbaka. Kärleken till bilen är helt enkelt omöjlig, olycklig.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln