Gå på konstmuseum och hitta sitt sanna jag

I Jeppe Heins interaktiva performance blir betraktaren skapare av verket

Publicerad 2022-06-01

Jeppe Hein: ”Jag talar”, 2022. Från den interaktiva utställningen ”Vem är du egentligen?” på Moderna museet i Stockholm.

Moderna museet kan man denna sommar komma närmare sig själv, kanske nå sitt sanna jag. I danske konstnären Jeppe Heins Vem är du egentligen?, som närmast kan kategoriseras som en sorts interaktiv performance, ett deltagandeverk, en konstpedagogisk fantasm, lockas vi att röra oss, skapa, gå utanför våra bekväma zoner.

Medskapande är inget nytt i konstsammanhang, inget verk är komplett utan betraktarens insats, liksom ingen text finns utan en läsare. Men greppet att betraktaren skapar konstverket, och dessutom för sin egen skull, är ändå en sorts hybrid. Är det terapi? Team building? Helt vanlig pseudopsykologi?


Inför Jeppe Heins projekt känner jag mig kluven. Det har sina roliga och finurliga inslag, som den stora fontänen, eller rummet med speglar (inlånade från allmänheten, också det en medskapande finess).

Men vad utställningen också har är en sorts maskerad auktoritär idé. Eller rättare sagt balanserar den på en paradox: att uppmanas till lek och självinsikt är lätt att uppfatta som ett tvång och då faller ju hela idén. Varför skulle just Jeppe Heins sätt att skala av och låta besökaren, den nu mycket aktiva betraktaren, möta sitt jag, vara det bästa sättet? Troligen är det inte det, ännu troligare är det så att den som känner leklusten får bekräftelse som homo ludens, den som inte gör det känner sig utestängd. Och för att utställningen ska fungera måste ju alla vara med.

De olika chakran som gestaltas, i draperiavgränsade mjuka rum, är alltså platser för övningar av olika slag. Tillitsövningar, närhetsövningar, skriv ett kärleksbrev till dig själv, rita ditt självporträtt.


Som kritiker blir det svårt att recensera denna sommarutställning på Moderna museet. Som att recensera sig själv. Kul. Kanske. Men inte för andra. Men jag gör ett försök: det är ganska spännande att gå in i en fontän när man inte vet när vattnet kommer slås på. Känner jag obehag, kontrollförlust? Nej. Tycker jag att det är roligt att ledas runt som blindbock? Ja, det är väl ok. Blir jag ett konstverk? Blir jag klokare, närmare mig? Nej, jag tror faktiskt inte det. Om jag ska vara ond tänker jag att Jeppe Heins utställning är 1) en eftergift till den kulturpolitik som, med rätta, vill se mer aktiviteter och kultur för barn och 2) ett tecken på samhällets infantilisering.


På Lunds konsthall har under våren visats The playground project, en vandringsutställning om lekplatser och lekskulpturer. En historia om barnets plats i kulturen och den offentliga konstens avhierarkisering under folkhemsåren. Sedd i relation till denna utställning fungerar Jeppe Heins på ett annat sätt: den sätter också barnet och barnets perspektiv i centrum.

Och där någonstans blir jag vänligare inställd. Den mänskliga driften att upptäcka sig själv på nytt, den är ursprunglig och kreativ, från spädbarnets upptäckt av den egna handen och framåt. Vi som inte längre är barn får helt enkelt sudda ut gränserna och kasta oss in. Även om det kanske inte leder någon vart.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln