De Geer mot De Geer i möblerad attack
Camilla Hammarström ser ”Släkten och slavarna” på Norrköpings konstmuseum
Publicerad 2019-01-07
Sedan ungdomen har Carl Johan De Geer brottats med sitt adliga ursprung, tagit avstånd från och revolterat mot allt som förknippats med överklassen. Med åren har man kunnat spåra en viss försoning, men framför allt ett ökat intresse för den egna historien.
I filmen Mormor, Hitler och jag (2001) frågar han sig exempelvis hur den kärleksfulla mormodern kunde vara övertygad nazist. I romanen Jakten mot nollpunkten (2008) berättar han om den miserabla uppväxten med sin mentalt sjuka mor på Östermalm. Samtidigt har även bildkonsten blivit alltmer personligt förankrad.
I utställningen Släkten och slavarna är det förfadern Louis De Geer (1587–1652) som sätts under lupp. För ett antal år sedan fick Carl Johan De Geer reda på att den kände industrimannen även sysslade med slavhandel och ägde en slavstation i Ghana. Insikten gav honom vad han kallar en mental käftsmäll. Mötet med ättlingen till en av de afrikaner som fraktades till Brasilien på De Geers skepp, Antonio Geraldo Costa, gör det hela än mer påtagligt.
I ångesten inför slavarnas hemska tillvaro ger sig konstnären på sina egna möbler. I skrivbordet sågas ett hål där bilden av Antonio Geraldo Costa placeras. Hela utställningen består av sådana preparerade möbler och föremål tillsammans med korviga mattor och textilier. En skolbänk med ett collage av slavstationen, ett vanhedrande släktporträtt av Louis De Geer i papier maché i en annan skolbänk, en stol som ställts på ända och skruvats fast med en kinesisk vas i ett antikt bord och så vidare.
I ena delen av salen kan man slå sig ner i fåtöljer och lyssna på Carl Johan De Geers berättelse om sin upptäckt och bläddra i böcker av konstnären och andra.
Carl Johan De Geers slappa estetik är legendarisk, allt känns hemmagjort och opretentiöst. Det är som en jazzig improvisation där enskildheter glimmar till.
Själv föredrar jag de verk i vilka man kan skönja en större ansträngning, som det fotografiska trycket av ett av rummen i moderns Östermalmsvåning där en spöklik figur är inritad i en dörröppning. Den tycks representera adelns lik i garderoben, men även den i barndomen frånvarande fadern.
Här är det som om impulser från flera håll samspelar för ett mer mångtydigt innehåll.
