Fantasifull & lustfylld paus från vår samtid

Ulrika Stahre ser humoristiska och tidlösa verk på Liljevalchs vårsalong

Publicerad 2019-01-25

I dag slår Vårsalongen upp sina portar på Liljevalchs konsthall, ett som vanligt något tidigt vårtecken. Årets upplaga har valts av en jury bestående av konstnärer, och uppdraget är att ”välja verk som kan samverka med varandra i en generös och lustfylld utställning”.

Och ja, generös och lustfylld är en bra beskrivning av den utställning som nu hänger. Humor, bredd, något för alla – ungefär som en vårsalong brukar vara. Det finns en sorts tidlöshet – naturligtvis en illusion, men dock – som bara ibland bryts av bekanta stilar och namn. Stilarna är bekanta för att många verk bygger vidare på inspiration från en etablerad konstvärld. Det är nästan som en konstmässa.

Framför allt betyder Vårsalongen, som gedigen och svårslagen tradition, en paus från samtiden. Det finns mycket lite som inte kunde ha visats för fem år sedan, eller tio, eller om fem år igen. Ett av undantagen är Skaparkollektivet Formas stora verk 17 000, ett hyllsystem fyllt av pyttesmå objekt, ett för varje afghansk flykting som hotas av utvisning från Sverige, 17 000 personer, 17 000 objekt. Träbitar, piprensare, plasthjärtan, starka färger. Verket är ett försök att göra en stor mängd människor begripliga, lovvärt men svårt. 

I Stefan Bennedahls De Aderton har Svenska Akademiens rester placerats på stolar, en decimerad skara precis som i verkliga livet, utan bord, utan agens. En sorglig skara, i en sorglig utveckling, och en aktualitet i traditionell form.

Men kanske är det ändå fantasin, sagan, konstverket som eget universum som är behållningen på Vårsalongen. Det finns mycket att tycka om i den vägen, djur som dricker vin (Liselott Toresdotter Lindberg), småsurrealistiska filmer, gyllene ekorrtassar (Lisa Formare), skogar fyllda av mystik (Inger Edelfeldt).

Axel Österholm, som är utställningens yngste deltagare, har skapat miniatyrer av mer eller mindre välkända vardagsbyggnader
i Stockholm. Arkitektur som går under radarn men som är lite av stadens själ. Nerkrympta och liksom dockskåpslika är de under kontroll och samtidigt en sorts mikromonument över möjliga händelser och möten.

Österholm är inte ensam om ämnet, fler byggnader, både existerande och mer eller mindre fantastiska, är motiv för måleri och teckning. Något vi kan hålla oss fast i: en planritning, en sektion, en miljö. 

Så kanske sipprar ändå samtiden in. Den materiella samtiden. Samtiden som möjlighet.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln