Provokationens kraft finns inte kvar

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-04

"Art Crisis".

Ett litet embryo till konstskandal utspelade sig i anslutning till öppnandet av Sture Johannessons utställning på Lunds konsthall. Man skulle kunna kalla det en strid om visuella symboler. Ett hampalöv symboliserar både anarki, drogromantik och en radikal utanförposition. Det är bara det att bladet med sin signifikativa taggiga silhuett sedan åtminstone 25 år också varit och förblivit en tydligt kommersialiserad symbol som kunnat köpas som vilken Nike-logga som helst. Det är därför svårt för en nutida betraktare att uppfatta den subversiva sprängkraften i just den här visuella symbolen.

Men det var ju innan polisen kom. Polisens ingripande gav en sorts kortvarig, förnyad och yrvaken känsla av återvunnen sprängkraft. Tillslaget på Lunds konsthall, med konfiskerade industrihampaplantor och visningsförbud antydde att symbolen trots allt fortfarande uppfattas som starkare än de faktiska omständigheterna.

Tills vidare får man nog säga att polisen i Lund inte riktigt går att ta på allvar. Men resten av utställningen då? Den presenteras som en installation med utgångspunkt i den förbjudna affischen, Haschflickan, från 1969 och hampainslaget har naturligtvis också med den debatten att göra. Andra teman som hör hit i hög grad är konstvärldens mekanismer - acceptans, utfrysning, oskrivna lagar - och konstskapande som politisk handling. Sture Johannesson har alltid arbetat över genregränser - med affischkonst, musik, bokprojekt, galleriverksamhet - samtidigt som han också var tidigt ute i det tekniska ingenmanslandet, datorns barndom, datorgrafikens utveckling. Även om utställningen leker en hel del med drogromantiken är den inte det viktiga. Istället kan man se en hel provkarta ur konstbegreppets skala: konsten för konstens skull, konsten som social aktivism, konsten som vapen.

Sture Johannesson blir en av länkarna mellan Öjvind Fahlström och Lars Vilks eller Stefan Karlsson. Samma ihärdiga, rentav maniska, nyfikenhet på nya genrer och ny teknik, samma vilja att göra konst av allt, att samarbeta och skapa debatt. Medan vänstern tog avstånd från både psykedelika, underground och teknik, har Sture Johannesson famnat så mycket som möjligt. Den hedonistiska radikaliteten som bred politisk strategi har inte varit direkt synlig de senaste decennierna och frågan är om den har någon chans ens i en konstvärld som öppnar för fler och fler politiskt engagerade konstnärer och curatorer. Provokationens kraft har liksom dött - den redovisande analysens tid är här.

Konst

Ulrika Stahre

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.