Solidaritet och kollektiv fantasi
Publicerad 2016-09-09
Camilla Hammarström ser ett levande Peter Weiss-arkiv på Tensta konsthall
Vad det är som motiverar sociala rörelsers kamp för frigörelse? Är det rationella överväganden eller känslomässigt engagemang som får människor att gå ut på gatorna för att förändra historiens gång? Både och menar forskaren och aktivisten George N. Katsiaficas som myntat begreppet Eros-effekten som en beskrivning av gräsrotsrörelsernas drivkrafter. Tensta konsthall har adopterat begreppet för att undersöka förhållandet mellan konst och solidaritetsrörelser – en flerårig studie i form av utställningar, workshops, seminarier, filmvisningar med mera.
När nu konsthallen vill uppmärksamma att det är 100 år sedan författaren, konstnären och regissören Peter Weiss (1916–1982) föddes så är det en del av Eros-effekten, vilket innebär att utställningen ses som ett levande arkiv som är öppet för diskussion och omtolkning. I vanlig ordning arrangerar konsthallen en rad av visningar, samtal och föreläsningar under utställningsperioden.
”Att praktisera solidaritet kräver förmågan att ha en kollektiv fantasi”, säger konstnärerna Marion von Osten och Peter Spillman vilka skapat utställningen som utgår från Peter Weiss politiska pjäs Vietnamdiskurs från 1968. Pjäsen är didaktisk dokumentärteater som handlar om Vietnams historia präglad av interventioner. I pedagogiska och informationsspäckade tablåer blir motståndet mot USA:s krigsföring en del av en lång kamp för frigörelse som går 5000 år tillbaka.
Livskamraten Gunilla Palmstierna-Weiss roll som scenograf och aktivist lyfts fram på ett nytt sätt. Skisserna till uppsättningens scenografi och kostymteckningar intar en central plats tillsammans med ett filmat samtal mellan Palmstierna-Weiss och konstnärerna. På väggarna ledsagar utdrag ur den självbiografiska boken Minnets spelplats (2013) besökarna. Stillbilder från premiären i Frankfurt ger en föreställning om pjäsens stiliserade uttryck. Svarta och vita figurer positionerar sig geometriskt i scenrummet i en sträng koreografi.
Solidariteten med Vietnam gick ju som en löpeld bland världens intellektuella vid tiden för pjäsen. Den hade föregåtts av Russeltribunalen 1967 som ställde USA till svars för krigsförbrytelserna mot civila. I utställningen visas Stefan Lamms kortfilm från tribunalen där man ser hur krigsoffer exponerar sina skador inför panelen bestående av bland andra Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre, Sara Lidman, Gunilla Palmstierna Weiss och Peter Weiss.
Vietnamrörelsen är ju en av de mest kraftfulla solidaritetsrörelserna i modern tid, som lyckades påverka opinionen och bidrog till att USA till slut lämnade Vietnam. Pjäsen som skapades ur denna kontext var ett verktyg i kampen. Denna form av dokumentärteater har mer karaktären av brukskonst än den komplexa syntes mellan konst och politik som var det ideal Peter Weiss formulerade i romantriologin Motståndets estetik (1975–81). Som sådan är den en utmärkt utgångspunkt för en diskussion om hur politiskt engagerad konst kan gestalta sig. Som ett led i utställningen kommer delar av pjäsen sättas upp under ledning av koreograferna Stina Nyberg och Nadja Hjorton. Det återstår att se hur den klarar sig i dagens kontext och vilka insikter den kan ge till ett samtida solidaritetsarbete.
