Motstånd från förr

Camilla Hammarström ser en stor retrospektiv i Uppsala

Publicerad 2018-04-19

Birgit Ståhl-Nyberg, ”Kvinnans ideal och verklighet”, olja på duk, 1976, förstudie till verk i Akalla t-banestation.

I målningen sitter en ung kvinna med ett FNL-märke på kragen i en tunnelbanevagn. Bakom henne syns ryggen av en uniformerad polisman. I glaset speglas ansiktet på en man i domarperuk. Det föreställer chefsåklagare Carl-Axel Robert, det var han som åtalade Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson för spioneri, för att de avslöjat att svensk underrättelsetjänst registrerade och infiltrerade vänstergrupper.

Målningen från 1974 är djupt förankrad i sin samtid och en smula svåravläst i dag. Visst kan man ana ett slags kritik av en polisstat, men vem kommer ihåg hur chefsåklagaren i IB-affären såg ut?


Uppsala konstmuseum uppmärksammar nu Birgit Ståhl-Nybergs (1928–1982) politiska konst från 70-talet och början av 80-talet. Det rör sig om verk som ibland är så tidstypiska att de blir gåtfulla.

Jag stannar upp inför en målning av några män i hatt och trenchcoat som rusar fram i bildrummet med bistra ansikten. Titeln Happy boys bör väl förstås ironiskt, men gör mig inte mindre förbryllad. Är det kanske en drift med stela tjänstemän?

”Visst kan man ana ett slags kritik av en ­polisstat, men vem kommer ihåg hur chefs­åklagaren i IB-­affären såg ut?”

Eller målningen med titeln Det nya modet som avbildar två män i kläder som påminner om rymddräkter. Om man tänker på att vänstern under 70-talet ansåg att mode var av ondo, så blir den mindre kryptisk. Det är förstås meningen att vi ska förfäras över de konstgjorda plaggen.

Andra bilder är mer omedelbart tillgängliga. Ett återkommande motiv är tristessen i storstaden och de nybyggda förorterna. Glåmiga ansikten i tunnelbanan och ödslig arkitektur. Det intressanta är emellertid hur bilderna är komponerade, med ett slags jazziga rytmer som motsäger det dystra budskapet. Här finns en kubistisk lekfullhet som snarare tar fram det urbant dynamiska.

Birgit Ståhl-Nyberg var inspirerad av den franske målaren Fernand Léger vars verk många gånger är en hyllning till det industriella samhället. Det här skapar en motsättning i hennes måleri, som nog var ofrivillig, men som antagligen hade med oreflekterad målarglädje att göra.


Man kan också se inflytandet från muralmåleri och en konstnär som Diego Rivera. Bilderna är stora och kompositionerna dynamiskt expansiva. De blir nästan bäst när man ser dem på håll, då får de full verkan i rummet och man slipper få syn på måleriska skavanker.


Med på utställningen är också skisser till Birgit Ståhl-Nybergs konstnärliga gestaltning av Akalla tunnelbanestation som invigdes 1977. Här fick hon möjlighet att arbeta i de verkligt stora formaten. Två av målningarna på kakelplattor behandlar könsrollernas transformation till mer jämlika ideal. En fantomenfigur står i kontrast till en man med ett barn i famnen. Den kvinnliga könsrollen gestaltas genom motsättningen mellan kvinnan som skönhetsobjekt i tajt klänning och kvinnan i långbyxor med en bok i handen och en gradskiva i bakgrunden vilket antyder en yrkesidentitet.

Det går inte att missta sig på vilka figurer som är de ­föredömliga.


Ståhl-Nybergs konst genomsyras av övertygelsen att ett budskap måste kommuniceras intakt till vanligt folk. Här ges inte rum till betraktarens egna reflektioner. Den här ålderdomliga estetiken gör att Ståhl-Nybergs verk är ohjälpligt fångade i sin samtid, de fungerar mer som historiska dokument än konstverk som fortsatt att vara ­relevanta.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln