Kuslig vårsalong på Liljevalchs
Uppdaterad 2012-01-28 | Publicerad 2012-01-27
Utställningen mer existensiell än politisk
Årets vårsalong ger ett lite märkligt, ja nästan lite kusligt intryck.
Stundtals tror jag mig förflyttad tillbaka till min barndom och länsmuseet i Örebro, vars permanentutsällning ståtar med verk av bland andra John-E Franzén, Bror Hjorth och surrealisten Stellan Mörner.
Måleriet har givits mer plats än på länge, och ofta rör det sig om parafraserande eller tillbakablickande verk. Här och där spretar lite grovhuggen hantverksmässighet fram, i form av i träsniderier eller täljstensarbeten. Jag räknar till blott fyra videoverk, av vilka endast Sissi Westerbergs ”Drawing a line” fäster ordentligt.
De frågeställningar som utställningen väcker till liv tycks mig oftast mer existentiella än politiska, och få av verken känns riktigt samtida. Till undantagen hör bland annat Ruben Wättes MC-västar med respektingivande påskrifter som ”Försäkringskassan” eller ”Arbetsförmedlingen” på ryggen. Effektivt och rysansvärt, men väl enkelt.
Som helhet övertygar vårsalongen alltså inte, och har väl kanske aldrig gjort, men naturligtvis är det ändå lätt att förälska sig i enskildheter, av vilka flera har karaktären av one-hit-wonders. Olof Astrup Hällqvists målning av en jättebäbis stående vid sidan av en mycket liten gård är exempelvis högst betagande, men knappast mästerlig, och Dan Lestanders ”ekonomiska bubbla” av hårt rullad stålwire tycks mig mer klargörande än vilken nationalekonom som helst (för 98 000 kronor är den din).
Länge blir jag också stående framför Maja Qvarnströms och Erik Lagerwalls brutalt måleriska men ändå tredimensionella rumsinteriör ”Tjugo i fyra”. Allt är slitet och skevt därinne, väl inbott skulle man kunna säga, med en mild underdrift. Ganska snart inser jag att det är en läskig vision av min egen ålderdom jag ser. På bordet lite pappersskräp från McDonalds’ och i hyllan, som under decenniers damm, några av de där böckerna som nästan undantagslöst brukar finnas hemma hos personer ur min egen generation. Som Ulf Lundells Sömnen eller Karin Boyes Kallocain, Billy-bokhyllans minsta gemensamma nämnare.
