Wov, vilken väv

Uppdaterad 2016-01-04 | Publicerad 2015-12-18

Fredrik Svensk ser banbrytande textilkonst av Hannah Ryggen

Moderna museet i Malmö visar just nu förtjänstfullt en stor retrospektiv med verk av Hannah Ryggen (1894−1970). Småskolläraren från Malmö, som pluggade måleri i Dresden för att sedan från mitten av 20-talet vara verksam i trakterna kring Trondheim, tillhör den nordiska textilkonstens kanon.

Men kanske var det först i och med hennes medverkan på Documenta 13 i Kassel 2012 som hon skrevs in i ett sammanhang som överskrider det genrespecifika.

I och med Documenta blev Ryggen något mycket mer än en textilkonstnär, och i samma stund uppmärksammades det många textilkonstnärer redan visste, att bildvävnadens specifika medium och material bär på sina egna unika möjligheter att representera världen på.

I Malmö blir det uppenbart att Ryggens aktualitet handlar om flera saker. Dels skapade hon sitt eget medium helt i linje med dagens ekologiska och mediekritiska drömmar. Ullen tog hon från fåren i bygden, hon spann själv sin textil och färgade den med hjälp av lokala plantor och växter. Och genom detta medium reflekterade och kommenterade hon sin tids stora politiska händelser.

Vandringsutställningen Världen i väven understryker både de nära ekologiska aspekterna av Ryggens arbete, och det faktum att hon var en av Europas stora 1900-talsskildrare. Under mellankrigstiden var det givetvis inte ovanligt att konstnärer skildrade både klasskamp och arbetsliv, inte heller är hon ensam om att kommentera sovjetkommunismen och nazismen i Tyskland. Men sättet hon gör det på, hennes respektlöst grova do-it-yourself-formspråk, är helt enkelt svårt att värja sig mot.

Uppenbart påverkad av fotografins möjligheter till dubbelexponering och montage, kommenterar hon allt ifrån abortlagar till den antikoloniala kampen i Etiopien. Just verket Etiopien (1935) är också ett ypperligt exempel på Ryggens märkvärdiga sätt att låta karaktärernas händer spela en avgörande roll för att styra betraktarens blick, och samtidigt framstå som närmast autonoma i förhållande till de kroppar de tillhör.

 På Moderna kan allt detta skådas och man kan följa hur textilierna efter andra världskriget allt oftare lämnar den omedelbara samtiden för att blanda in mer historiskt avlägsna händelser men också poesi, exempelvis av T.S. Eliot.

Något måste sägas om utställningsdesignen. När utställningen visades på den konstindustriella delen av Nasjonalmuseet i Oslo tyngdes den av en hängning som naglade fast Ryggens bilder i ett slags latent krigstillstånd á la 1940-tal. Verken var upphängda på mörka järnrörskonstruktioner i samma form, tillsammans med tämligen ogästvänliga soffor, allt specialtillverkat för att ge bästa möjliga inramning till Ryggen. Även om bänkarna har fraktas ner till Malmö så är jag tacksam att själva upphängningsstrukturerna lämnats i Oslo.

Detta kanske beror på utrymme – utställningen i Malmö är på övervåningen och mindre än den i Oslo. Jag är ändå glad att textilierna befriats från ett ansträngt försök att förlägga Ryggens konst till ett förflutet krigstillstånd. Den mer avskalade presentationen gör att Ryggens häpnadsväckande sätt att väva samman det ekologiska, det historiska och det politiska i ett alldeles eget textilt tänkande framstår i en mer naken, starkare dager.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.